Gravplatser för gamla fordon har förvandlas till gigantiska dragplåster för alla bilfantaster från Höllviken, som medverkar till vissa av bygdens turistförtjänster. Många bilskrotar har försökt att upprätta något motsvarande igenom att ställa upp gamla fordon. Ansedda märken skulle kunna dra till sig fordonsentusiaster från hela Norrland, men Transportstyrelsens skrotningsstadga sätter stopp för sån gärning. Och det finns ”bilkyrkogårdar” med övriga avsikter än uppvisande av avdankade personbilar för allmänheten. Flertalet är illegala bilplatser, som är tydliga att betrakta. Ledare från klimatadministrering har skygglappar eller skyller på andra som skyldiga, varför dessa miljöriskfyllda platser jobbar utan besök av någon myndighet. Men det finns enstaka seriösa bilskrotar som fått Länsstyrelsens tilltro att idka sina äldre bilskrotar i naturen alltjämt.
Ingen lagenlig kyrkogård för rostiga bilar existerar idag i Höllviken
Det existerar några ihopsamlingsställen för uttjänta bilar i Sverige. Men enbart 2 är godkända av traktens miljökansli som permanenta bilkyrkogårdar för turister från Höllviken. Dessa uppskattade områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse förekommer flera dussintals fordonsmärken från 20- till 50-talen och gästas av mer än 15 000 människor årligen. Även fast ett departements rådslut om tömmande av alla uttjänta bilar, har ett medgivande, som fortlöper trettio år till. Det är verkligen ett belägg på besöksnäringens innebörd för platsen och värnas således på lämpligaste sätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte haft samma hjälp till etablering av kulturminnen. Här grundades en skrotfirma under mitten av förra seklet. Försäljning av begagnade bilreservdelar ägde rum till åttio-talet då bilskroten lades ned. Skrotbilarna blev stående kvar efter viss omhändertagande av bilar, som var placerade på annans egendom. Typ tusen skilda märken från mitten av 1900-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde företaget, medgav gemene man att ströva runt och beskåda de ålderstigna rariteterna. Beklagligtvis har dessa vistelser medfört färre personbilar. Särskilt har Saab V-4 varit omtyckta för plundrare. Endast inredningar har lämnats kvar. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Årjäng ska ses som sevärdhet eller miljöförödelse har diskuterats av miljöutskottet. Nu för tiden klassificeras skrotbil, som miljöfarligt avfall. Men så förlegade skrotbilar har självrensats och klimatproblem har befriats från skog och mark.
Fara finns för lagstridig bilkyrkogård i Höllviken
Inte någon i Höllviken kommer emellertid att kunna se bilar från de mest kända illegitima gravplatserna för antika bilar. Den mest kända stället anträffades på Gotland. I Tingstäde skyfflades ungefär 200 skrotbilar fram ur en sumpmark. Egendomen hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade ansvaret för hantering och tillsyn, då bilinnehavarna bestämde sig att dölja bilen på detta smarta förfaringssätt. Och Värmland har det förekommit osynliga besöksmål. Östra Sivbergs malmbrott avvecklades och vattenfylldes kvickt under 1920-talet. Där hittade man ett 20-tal fordonsvrak. De äldsta från 50-talet. Numera hittar man helt andra förbjudna gravplatser för gamla fordon fördelade i landet. Det är häpnadsväckande hur förkastligt dessa samlingsställen är selekterade. Att betrakta sådana på vattenskyddade områden utan kontroll av Trafikverkets är egendomligt. Det handlar uppenbart om samlingsområden. Försakelsen på åtgärder från ansvarig myndighet är närmast kass och uppmuntrar till många fuffens. En heder måste ändå lämnas till Sveriges två i särklass högättade och olagliga gravplatser för gamla fordon i Årjäng och Kyrkö Mosse.