Den fordonsägare från Högsby som vill uppleva en tillbakablickande tur i fordonshistorien bör hälsa på en bilkyrkogård, som är motsatsen till en lagstridig upplag med kasserade personbilar. Här kan man påträffa hundratals märken av annorlunda fordonsmodeller från 40-60-talet. Amerikanare väldiga som små lastbilar ihopblandas med små bubblor i en salig sammanblandning. Mycket av interiörerna är försvunnen för länge sedan och bilarna liknar stålskelett. Men de välkända formerna kan man fortfarande urskilja. Att skrot-kyrkogårdarna i Småland och Båtnäs har förvandlas till regionens bästa turistattraktion är inte häpnadsväckande. Även ifrågasättande miljöavdelningar, som förordnat om hämtning av bilvraken, har förmåtts byta attityd som ett resultat av pengarna som rullar in till kommunen. Tragiskt nog har dessa charmfulla bilkyrkogårdar fått olagliga efterträdare, som tycks samla på defekta fordon. Nya tuffa regler avbryter dock legal inrättande. Att kassera bilen med lämnande av reg. bevis, bilskrotsintyg med avfärdande från bilregistret samt sanering av miljöskadligt avfall fordrar andra lagar. Men de rådande två lagliga aktörerna kommer att roa fordonsentusiasterna en lång tid framöver.
Inte en enda legitim kyrkogård för rostiga bilar förekommer idag i Högsby
Det finns otaliga samlingsplatser för uttjänta fordonsvrak i landet. Men blott ett par är auktoriserade av bygdens miljöbyrå som varaktiga bilkyrkogårdar för resenärer från Högsby. Dessa kända områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland förekommer flera dussintals modeller från början av 1900-talet och gästas av fler än 15 000 personer årsvis. Fastän ett myndighets fastställande om avlägsnande av alla skrotbilar, har ett bygglov, som fortgår trettio år till. Det om inget är ett bevis på turistnäringens roll för orten och värnas följaktligen på yppersta förfaringssätt av samhället. Årjängs stolthet i Värmland har inte haft samma assistans till upprättande av sevärdhet. Här grundades en bildemontering under 1950-talet. Handel av brukade bilkomponenter fortgick till 80-talet då skroten upphörde. De uttjänta fordonen blev orörda efter viss tvångsförflyttning av skrotbilarna, som var uppställda på annans mark. Ungefär tusen olika bilmärken från 30-50-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde företaget, tillät gemene man att gå omkring och iaktta de gamla klenoderna. Tyvärr har dessa påhälsningar medfört minskade bilar. Särskilt har Volvo Pv-444 varit tilltalande för plundrare. Enbart dörrar och huv har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Årjäng ska ses som kulturminne eller miljöförödelse har diskuterats av klimatutskottet. Numera klassas skrotbil, som klimatskadligt avfall. Men så gamla fordonsvrak har självrensats och klimatproblem har befriats från skog och mark.
Fara existerar för förbjuden bilkyrkogård i Högsby
Inte någon i Högsby kommer emellertid att kunna beskåda personbilar från de mest välkända förbjudna skrot-kyrkogårdarna. Den mest kända platsen hittades på Gotland. I Tingstäde grävdes ungefär 200 fordon fram ur en sumpmark. Marken hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade ansvaret för användning och kontroll, då ägarna beslöt att dölja bilen på detta listiga sätt. Och Värmland har haft hemliga attraktioner. Östra Sivbergs malmbrott lades ned och vattenfylldes skyndsamt under 1920-talet. Där anträffades ett tjugotal fordonsvrak. De äldsta är över 70 år gamla. Nuförtiden hittar man helt andra förbjudna gravplatser för gamla fordon spridda i riket. Det är häpnadsväckande hur uselt dessa ihopsamlingsområden är valda. Att beskåda sådana på vattenskyddade områden utan tillsyn av Miljövårdsverkets är påfallande. Det handlar glasklart om uppställningsområden. Bristen på åtgärder från ansvarig polis är närmast kass och sporrar till många oegentligheter. En heder måste likväl lämnas till Sveriges 2 i särklass förnämsta och legala bilkyrkogårdar i Båtnäs och Småland.