Gamla skrotbilsformeringar i Kummelnäs som ser ut som kyrkogårdar för rostiga bilar är idag inte legitima. Några nya med licens att synliggöra ålderstigna rariteter kommer aldrig att öppnas. Transportstyrelsen hindrar igenom bilskrotningsstadgan alla sådana projekt. Bilar som tjänat ut är stämplade som naturkritiskt avfall och ska kasseras och återvinnes av en certifierad bilskrot. Men de enstaka som existerar har emellertid övergått till stora besöksmål. Huvuddelen av regionens besöksverksamhet byggs på och kring dessa platser. De rostiga fordonen från förr framkallar en del minnen hos en nostalgisk bilinnehavare. Fordonsmodeller blandas i en skön mix. Ålderstigna utgångna märken kan också skönjas mellan träden. Så inget annat kan uppbringa den känslan från svunna tider, än dessa platser.
Inte någon legitim gravplats för gamla fordon finns nuförtiden i Kummelnäs
Det finns flertalet ihopsamlingsplatser för avdankade personbilar i Sverige. Men enbart ett par är certifierade av regionens miljökansli som bestående bilkyrkogårdar för trafikanter från Kummelnäs. Dessa kända ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland finns flera dussintals modeller från 20- till 50-talen och besöks av mer än femton tusen personer varje år. Trots ett kommunalt fastställande om avlägsnande av alla fordon, har ett medgivande, som fortgår trettio år till. Det om inget är ett kvitto på besöksnäringens värde för orten och skyddas därför på bästa sätt av kommunen. Årjängs stolthet i Värmland har inte innehaft likadan stöd till upprättande av attraktion. Här skapades en bilskrot under 1950-talet. Säljande av begagnade delar höll på till 80-talet då verksamheten lades ned. Vraken blev stående kvar efter speciell tvångsförflyttning av bilar, som var uppställda på annans mark. Omkring tusen annorlunda bilmärken från mitten av 1900-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde företaget, tillät gemene man att ströva omkring och betrakta de förlegade klenoderna. Tragiskt nog har dessa påhälsningar inneburit minskade personbilar. Speciellt har Volvo Pv-444 varit åtråvärda för kriminella. Enbart stolar har kvarlämnats. Och om gravplatsen för gamla fordon i Årjäng ska ses som kulturminne eller klimatförstörelse har avhandlas av miljöutskottet. Idag klassas skrotbil, som klimatskadligt restprodukt. Men så förlegade bilvrak har självrensats och miljöbekymmer har befriats från skog och mark.
Hot existerar för lagstridig kyrkogård för rostiga bilar i Kummelnäs
Inte en själ i Kummelnäs kommer ändå att kunna observera bilar från de mest kända illegitima skrot-kyrkogårdarna. Den mest kända platsen hittades på Gotland. I Tingstäde skyfflades omkring 200 skrotbilar fram ur ett kärr. Egendomen hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade skyldigheten för skötsel och tillsyn, då bilinnehavarna bestämde sig att jordfästa fordonet på detta listiga vis. Och Värmland har haft osynliga besöksmål. Östra Sivbergs gruvhål avvecklades och fylldes med vatten omedelbart under 1920-talet. Där fann man ett tjugotal uttjänta bilar. De äldsta från 50-talet. Idag finner man helt andra förbjudna bilkyrkogårdar utspridda i Sverige. Det är häpnadsväckande hur illa dessa samlingsområden är valda. Att observera sådana på vattenbevarade områden utan granskning av Miljövårdsverkets är egendomligt. Det handlar solklart om transitställen. Avsaknaden på ingripanden från ansvarig myndighet är närmast kass och inspirerar till många bedrägerier. En heder måste dock lämnas till landets två i särklass belevade och lagenliga bilkyrkogårdar i Båtnäs och Ryd.