Gravplatser för gamla fordon har omvandlas till enorma lockelse för alla fordonsfantaster från Laholm, som gynnar till ganska mycket av traktens turistinkomster. Flertalet skrothandlare har försökt att upprätta nåt liknande genom att förvara äldre fordon. Välkända modeller skulle kunna dra till sig bilfantaster från hela Sverige, men Transportstyrelsens bilskrotningsbestämmelse sätter hinder för sån gärning. Och det Förekommer ”gravplatser för gamla fordon” med övriga syften än uppvisande av avdankade fordon för vanliga människor. Majoriteten är olagliga uppställningsplatser, som är tydliga att beskåda. Ansvarig klimatadministrering verkar inte bry sig eller skyller på andra som ansvariga, varför de här miljöfarliga områden jobbar utan besök av någon myndighet. Men det existerar några seriösa företag som fått Naturvårdsverkets tillit att driva sina äldre skrotupplag i det gröna vidare.
Inte någon lovlig gravplats för gamla fordon existerar nuförtiden i Laholm
Det förekommer en del samlingsområden för skrotade personbilar i landet. Men blott ett par är certifierade av lokalsamhällets miljökansli som bestående bilkyrkogårdar för resande från Laholm. Dessa omtalade ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd förekommer flera dussintals fordonsmärken från början av 1900-talet och besöks av fler än femton tusen personer varje år. Trots ett myndighets rådslut om utgallring av alla bilar, har ett tillstånd, som fortlöper trettio år till. Det är verkligen ett bevis på besöksnäringens innebörd för stället och vårdas för den skull på bästa vis av samhället. Årjängs stolthet i Värmland har inte fått samma hjälp till inrättande av sevärdhet. Här skapades en bildemontering under mitten av förra seklet. Försäljning av beg. delar höll på till 1980-talet då skrotföretaget lades ned. De uttjänta fordonen blev stående kvar efter viss omhändertagande av skrotbilarna, som var placerade på annans mark. Omkring tusen olika fordonsmodeller från mitten av 1900-talet behölls och familjen Ivansson, som ägde bilskroten, tillät allmänheten att vandra runt och betrakta de äldre klenoderna. Dessvärre har dessa besök inneburit färre bilar. Speciellt har Volvo Pv-444 varit populära för plundrare. Enbart dörrmattor har lämnats kvar. Och om bilkyrkogården i Båtnäs ska ses som turistattraktion eller klimatkatastrof har avhandlas av klimatkommissionen. Nuförtiden klassificeras bilvrak, som klimatvådligt restprodukt. Men så gamla vrak har självsanerats och miljöbekymmer har befriats från skog och mark.
Fara förekommer för illegal gravplats för gamla fordon i Laholm
Inte någon i Laholm kommer emellertid att kunna betrakta personbilar från de mest välkända illegala skrot-kyrkogårdarna. Den mest kända platsen hittades på Gotland. I Tingstäde grävdes cirka 200 bilar fram ur en sumpmark. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade skyldigheten för handhavande och övervakning, då ägarna bestämde sig att jordfästa fordonet på detta listiga förfaringssätt. Och Värmland har haft dolda dragplåster. Östra Sivbergs gruvhål fasades ut och fylldes med vatten skyndsamt under 1920-talet. Där förekom ett 20-tal vrak. De äldsta är över 70 år gamla. Numera hittar man helt andra illegitima bilkyrkogårdar spridda i Sverige. Och det är häpnadsväckande hur dåligt dessa uppställningsställen är utvalda. Att beskåda sådana på vattenskyddade områden utan övervakning av Trafikverkets är påfallande. Det handlar glasklart om uppställningsställen. Bristen på aktioner från betrodd myndighet är närmast ödesdiger och inspirerar till många bedrägerier. En ära måste ändå lämnas till landets två i särklass förnämsta och olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Värmland och Småland.