Kyrkogårdar för rostiga bilar kan gälla som minnesvärd eller miljöförödelse beroende på vem som uttalar sig. Till de senare hör illegitima bilplatser i Kinna för gamla skrotbilar. Men ett par av Sveriges mest kända har likväl övergått till mycket stora och lönande turistattraktioner. Bland flera av skrotbilarna kan man lokalisera många modeller som följt med till sista vilan. Att se ålderstigna modeller är även en lycka för en tillbakablickande bilägare. Men det är jänkarna från 40-60-talet som ger störst intryck. På den tiden tillverkades de finaste formerna ett personbil nånsin besuttit. Och de gamla intrycken från de här antika klenoder kan man skönja på en svensk gravplats för gamla fordon.
Inte någon legal kyrkogård för rostiga bilar förekommer i dag i Kinna
Det finns en del samlingsplatser för uttjänade fordonsvrak i landet. Men enbart ett par är certifierade av ortens klimatkansli som bestående kyrkogårdar för rostiga bilar för resenärer från Kinna. Dessa berömda områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland förekommer flera dussintals modeller från början av 1900-talet och besöks av fler än femton tusen personer årligen. Trots ett myndighets rådslut om utgallring av alla fordon, har ett medgivande, som varar trettio år till. Det om inget är ett bevis på besöksnäringens betydelse för platsen och skyddas således på ultimata förfaringssätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stolthet i Värmland har inte fått samma undsättning till upprättande av attraktion. Här skapades en skrotningsfirma under 1950-talet. Försäljning av begagnade delar fortgick till åttio-talet då bilskroten lades ned. Vraken blev orörda efter viss omhändertagande av bilar, som var parkerade på annans mark. Omkring tusen skilda fordonsmodeller från mitten av 1900-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde skroten, medgav gemene man att vandra omkring och se de gamla sevärdheterna. Tyvärr har dessa vistelser inneburit minskade objekt. Först och främst har Volkswagen-bussar varit populära för kriminella. Bara stolar har kvarlämnats. Och om gravplatsen för gamla fordon i Båtnäs skall betraktas som turistattraktion eller klimatförstörelse har debatterats av miljökommissionen. Idag klassificeras ett uttjänt fordon, som klimatfarligt avfall. Men så förlegade vrak har självrensats och miljöbekymmer har sanerats från marken.
Fara förekommer för illegitim kyrkogård för rostiga bilar i Kinna
Ingen i Kinna kommer ändå att kunna se personbilar från de mest kända illegala bilkyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade stället hittades på Sveriges största ö. I Tingstäde grävdes cirka 200 uttjänta bilar fram ur en myr. Marken hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade skyldigheten för användning och tillsyn, då fordonsägarna beslöt att jordfästa bilen på detta listiga vis. Och Värmland har haft osynliga lockelse. Östra Sivbergs gruvhål avvecklades och fylldes med vatten kvickt under 1920-talet. Där hittade man ett tjugotal fordonsvrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Nuförtiden hittar man helt andra illegala bilkyrkogårdar spridda i riket. Det är förvånande hur förkastligt dessa ihopsamlingsplatser är utvalda. Att beskåda sådana på vattenbevarade områden utan granskning av Länsstyrelsens är egendomligt. Det handlar glasklart om transitplatser. Försakelsen på åtgärder från ansvarig polis är närmast ödesdiger och inspirerar till många oegentligheter. En heder måste likväl lämnas till landets 2 i särklass högättade och legala kyrkogårdar för rostiga bilar i Värmland och Ryd.