Att se en dumpade fordon i det gröna är en vämjelse. Men fordonsentusiaster från Kallinge lockas i alla fall till en bilkyrkogård som pirayor till en köttbit. Och i landet förekommer ett par lagenligt anlagda skrotföretag, som förändrats till otroliga skrotbils-utställningar. Åtskilliga bilar med skilda modeller från 40- till 60-talet existerar utspridda för åskådning mellan skog och åkrar. Det är fler än fordonsentusiaster som högaktar muskelpaketen och formgivningar av de amerikanska giganterna. Välskapta bullformade linjer och ofantliga motorer var dåtidens principer för en duktig skapelse. Resultaten avgudas än idag av många gäster årsvis. Gravplatserna för antika bilar har blivit ortens mjölkko och genererar de största turistinkomsterna. Dessa pengar har också tyglat klimatvännernas fordran på bortforsling och nedläggning av sysselsättningarna. Men en etablering eller expansion av en sådan anläggning är helt förhindrad genom Trafikverkets krav att kassera en färdiganvänd personbil för återbruk.
Inte en enda lagenlig bilkyrkogård förekommer idag i Kallinge
Det finns flertalet samlingsområden för uttjänta fordonsvrak i Sverige. Men blott två är legitimerade av lokalsamhällets miljökontor som bestående bilkyrkogårdar för turister från Kallinge. Dessa allmänt bekanta ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd förekommer flera dussintals fordonsmärken från början av 1900-talet och besöks av fler än femton tusen människor årligen. Fastän ett kommunalt rådslut om avlägsnande av alla personbilar, har ett tillstånd, som fortgår trettio år till. Det om inget är ett belägg på besöksverksamhetens mening för stället och vårdas för den skull på yppersta sätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte innehaft samma stöd till upprättande av attraktion. Här grundades en bilskrot under mitten av förra seklet. Försäljning av begagnade bildelar höll på till åttio-talet då skroten upphörde. Fordonsvraken blev kvarlämnade efter speciell omhändertagande av fordonsvraken, som var uppställda på annans egendom. Ungefär tusen olika bilmodeller från 30-50-talet bevarades och familjen Ivansson, som ägde bilskroten, lät privat personer att promenera runt och se de förlegade sevärdheterna. Dessvärre har dessa påhälsningar inneburit minskade fordon. Först och främst har Volkswagen-bussar varit tilltalande för kriminella. Endast fälgar med däck har lämnats kvar. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Värmland skall betraktas som turistattraktion eller klimatförstörelse har diskuterats av klimatdelegationen. Nuförtiden rangordnas ett uttjänt fordon, som klimatskadligt restprodukt. Men så äldre fordonsvrak har självsanerats och klimatbekymmer har sanerats från marken.
Fara finns för illegal kyrkogård för rostiga bilar i Kallinge
Ingen i Kallinge kommer dock att kunna beskåda bilar från de mest välkända olagliga bilkyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade platsen påträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde schaktades omkring 200 personbilar fram ur en sumpmark. Egendomen hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade skyldigheten för hantering och tillsyn, då bilinnehavarna tog beslutet att dölja bilen på detta smarta förfaringssätt. Och Värmland har det förekommit hemliga dragplåster. Östra Sivbergs gruva fasades ut och vattenfylldes hastigt under 1920-talet. Där hittade man ett 20-tal vrak. De äldsta är över 70 år gamla. Nu för tiden finner man helt andra olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar fördelade i Sverige. Och det är överraskande hur bedrövligt dessa uppställningsplatser är selekterade. Att observera sådana på vattenskyddade områden utan tillsyn av Miljövårdsverkets är påfallande. Det handlar uppenbart om uppställningsområden. Avsaknaden på aktioner från ansvarig polis är närmast kass och uppmuntrar till många fuffens. En heder måste dock lämnas till Sveriges 2 i särklass belevade och lagenliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Båtnäs och Småland.