Den ägare från Klippan som vill uppleva en återblickande resa i bilhistorien bör gästa en kyrkogård för rostiga bilar, som är motsatsen till en illegal uppställningsplats med uttjänta fordon. Här kan man lokalisera hundratals märken av olika bilmärken från mitten av 1900-talet. Jänkare stora som hus blandas med små europeiska i en mäktig blandning. En stor mängd av inredningarna är väck för länge sedan och bilarna ser ut som rost skrot. Men de klassiska formerna kan man alltjämt se. Att bilkyrkogårdarna i Kyrkö Mosse och Båtnäs har blivit ortens största attraktion är inte häpnadsväckande. Dessutom har ifrågasättande miljöavdelningar, som förordnat om bärgning av fordonsvraken, har tvingats ändra inställning till följd av pengarna som bidrar till samhället. Beklagligtvis har dessa attraktiva platser fått illegitima efterföljare, som tycks samla på defekta fordon. Nya obekväma krav bromsar emellertid legitim etablering. Att skrota fordonet med avlämnande av reg. bevis, skrotintyg med avregistrering samt rensning av naturskadligt spill erfordrar andra bestämmelser. Men de rådande två legitima aktörerna kommer att underhålla personbilsbeundrarna en lång tid framöver.
Inte en enda legal bilkyrkogård förekommer i dag i Klippan
Det finns en del uppställningsområden för ratade fordon i landet. Men blott två är certifierade av regionens klimatbyrå som varaktiga gravplatser för gamla fordon för turister från Klippan. Dessa uppskattade ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland förekommer flera dussintals fordonsmodeller från 20- till 50-talen och besöks av fler än 15 000 personer årsvis. Trots ett samhällsorgans beslut om utrensning av alla uttjänta bilar, har ett medgivande, som varar trettio år till. Det är verkligen ett bevis på turistverksamhetens värde för stället och skyddas följaktligen på lämpligaste förfaringssätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte innehaft likadan hjälp till etablering av attraktion. Här skapades en bilskrot under 1950-talet. Säljande av brukade delar fortgick till åttio-talet då skroten lades ned. Bilvraken blev kvarlämnade efter speciell tvångsförflyttning av bilar, som var uppställda på annans egendom. Typ tusen skilda bilmodeller från mitten av 1900-talet sparades och familjen Ivansson, som ägde skroten, tillät allmänheten att knalla omkring och observera de förlegade klenoderna. Dessvärre har dessa vistelser resulterat i minskade objekt. Först och främst har Saab V-4 varit åtråvärda för skövlare. Endast dörrmattor har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Årjäng ska ses som kulturminne eller miljöförödelse har argumenterats av klimatutskottet. Nu för tiden klassas bilvrak, som miljöfarligt restprodukt. Men så föråldrade bilvrak har självrensats och miljöbekymmer har befriats från skog och mark.
Fara existerar för lagstridig bilkyrkogård i Klippan
Inte någon i Klippan kommer emellertid att kunna se fordon från de mest välkända illegala bilkyrkogårdarna. Den mest uppseende platsen upptäcktes på Sveriges största ö. I Tingstäde schaktades omkring 200 personbilar fram ur en sumpmark. Marken hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade ansvaret för hantering och kontroll, då bilinnehavarna bestämde sig att begrava bilen på detta smarta förfaringssätt. Och Värmland har haft hemliga turistattraktioner. Östra Sivbergs malmbrott lades ned och fylldes med vatten snabbt under 1920-talet. Där anträffades ett 20-tal skrotbilar. De äldsta från 50-talet. Numera hittar man helt andra illegala gravplatser för gamla fordon spridda i Sverige. Det är förvånande hur dåligt dessa uppställningsplatser är utvalda. Att beskåda sådana på vattenskyddade områden utan övervakning av Miljövårdsverkets är egendomligt. Det handlar glasklart om transitplatser. Avsaknaden på aktioner från betrodd myndighet är närmast katastrofal och inspirerar till många fuffens. En ära måste emellertid lämnas till Sveriges 2 i särklass belevade och lagliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Årjäng och Småland.