Gravplatser för gamla fordon har förvandlas till enorma attraktioner för alla fordonsentusiaster från Lenhovda, som gynnar till en stor del av lokalsamhällets turistinkomster. Många skrothandlare har försökt att skapa nåt likartat igenom att ställa upp ålderstigna bilar. Allmänt Kända bilmärken skulle kunna få hit bilfantaster från hela Svealand, men Transportstyrelsens bilskrotsbestämmelse sätter hinder för sån gärning. Och det Förekommer ”gravplatser för gamla fordon” med övriga syften än uppvisning av uttjänta personbilar för vanliga människor. Majoriteten är illegala fordonsplatser, som är uppenbara att beskåda. Ansvarig Miljöadministrering har skygglappar eller anklagar alla andra som skyldiga, varför dessa naturskadliga områden arbetar utan påhälsning av polisen. Men det finns enstaka seriösa skrotar som fått Länsstyrelsens tilltro att idka sina äldre bilskrotar i naturen vidare.
Ingen lovlig bilkyrkogård finns i dag i Lenhovda
Det existerar några uppställningsområden för kasserade fordon i landet. Men enbart ett par är auktoriserade av ortens klimatbyrå som permanenta kyrkogårdar för rostiga bilar för turister från Lenhovda. Dessa kända platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd finns många hundra bilmodeller från 20- till 50-talen och gästas av mer än 15 000 individer varje år. Fastän ett myndighets beslut om elimination av alla bilar, har ett bygglov, som fortlöper till 2050. Det är verkligen ett belägg på besöksverksamhetens innebörd för stället och värnas för den skull på lämpligaste sätt av samhället. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte haft likadan undsättning till etablering av sevärdhet. Här grundades en bilskrot under 1950-talet. Försäljning av brukade delar ägde rum till åttio-talet då verksamheten avvecklades. Vraken blev stående kvar efter särskild tvångsförflyttning av fordonsvraken, som var uppställda på annans mark. Cirka tusen olika bilmärken från 30-50-talet behölls och familjen Ivansson, som ägde företaget, tillät gemene man att knalla omkring och se de äldre rariteterna. Sorgligt nog har dessa påhälsningar inneburit minskade fordon. Speciellt har Volvo Pv-444 varit begärliga för plundrare. Bara inredningar har kvarlämnats. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Årjäng ska ses som kulturminne eller klimatförstörelse har diskuterats av klimatutskottet. Numera bedöms skrotbil, som klimatskadligt avfall. Men så äldre bilvrak har självsanerats och klimatbesvär har befriats från skog och mark.
Fara förekommer för förbjuden bilkyrkogård i Lenhovda
Inte någon i Lenhovda kommer ändå att kunna beskåda bilar från de mest välkända illegala bilkyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade platsen hittades på Sveriges största ö. I Tingstäde skyfflades ungefär 200 uttjänta bilar fram ur en myr. Marken hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade skyldigheten för hantering och kontroll, då bilinnehavarna bestämde sig att dölja fordonet på detta fiffiga förfaringssätt. Och Värmland har haft hemliga lockelse. Östra Sivbergs malmbrott avvecklades och vattenfylldes snabbt under 1920-talet. Där hittade man ett tjugotal vrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Nuförtiden finner man helt andra förbjudna kyrkogårdar för rostiga bilar spridda i Sverige. Och det är förvånande hur dåligt dessa uppställningsområden är selekterade. Att beskåda sådana på vattenbevarade områden utan kontroll av Länsstyrelsens är egendomligt. Det handlar uppenbart om uppställningsställen. Avsaknaden på aktioner från ansvarig polis är närmast ödesdiger och uppmuntrar till många oegentligheter. En ära måste emellertid lämnas till Sveriges 2 i särklass förnämsta och olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Båtnäs och Kyrkö Mosse.