Att se en övergiven bil i skogen är en vämjelse. Men bilbeundrare från Lindsdal lockas ändå till en bilkyrkogård som pirayor till en köttbit. I Småland och Värmland finns 2 legitimt upprättade bilskrotar, som förvandlats till rena rama bil-demonstrationer. Hundratals bilar med olika bilmodeller från mitten av 1900-talet förekommer och offentliggörs för åskådning ibland träd och buskar. Det är mer än bilfantaster som hedrar muskelpaketen och formar av de amerikanska giganterna. Vackra bullformade linjer och väldiga motorer var dåtidens principer för en duglig produkt. Resultaten avgudas ännu av många turister årligen. Gravplatserna för antika bilar har förvandlas till hemkommunernas stora inkomstkälla och skapar de främsta besökspengarna. Dessa pengar har också dövat klimatvännernas krav på bärgning och likvidering av verksamheterna. Men en etablering eller utökning av en sådan anläggning är helt spärrad via Länsstyrelsens anspråk att återvinna en uttömd skrotbil för återbruk.
Inte någon tillåten kyrkogård för rostiga bilar förekommer idag i Lindsdal
Det förekommer några ihopsamlingsställen för ratade bilvrak i Sverige. Men blott 2 är godkända av områdets miljöavdelning som bestående gravplatser för gamla fordon för trafikanter från Lindsdal. Dessa omtalade ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse existerar flera dussintals bilmodeller från början av 1900-talet och gästas av fler än 15 000 individer årligen. Fastän ett myndighets beslut om avlägsnande av alla fordon, har ett bygglov, som varar till 2050. Det är verkligen ett belägg på turistnäringens värde för platsen och skyddas för den skull på yppersta förfaringssätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte haft samma undsättning till etablering av attraktion. Här grundades en bilskrot under mitten av förra seklet. Försäljning av brukade bildelar höll på till 1980-talet då skroten upplöstes. De uttjänta fordonen blev stående kvar efter särskild omhändertagande av skrotbilarna, som var parkerade på annans egendom. Typ tusen annorlunda märken från 30-50-talet behölls och familjen Ivansson, som ägde skroten, tillät privat personer att knalla omkring och beskåda de äldre klenoderna. Tragiskt nog har dessa besök inneburit färre objekt. Först och främst har Volvo Pv-444 varit lockande för tjuvar. Enbart fälgar med däck har kvarlämnats. Och om bilkyrkogården i Båtnäs skall betraktas som kulturminne eller klimatkatastrof har avhandlas av miljökommissionen. Nu för tiden bedöms skrotbil, som klimatskadligt restprodukt. Men så föråldrade skrotbilar har självsanerats och miljöproblem har sanerats från marken.
Risk förekommer för lagstridig gravplats för gamla fordon i Lindsdal
Ingen i Lindsdal kommer ändå att kunna observera fordon från de mest kända olagliga bilkyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade platsen hittades på Sveriges största ö. I Tingstäde skyfflades omkring 200 fordon fram ur en myr. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade ansvaret för skötsel och tillsyn, då fordonsägarna tog beslutet att jordfästa bilen på detta sluga förfaringssätt. Och Värmland har det förekommit dolda besöksmål. Östra Sivbergs gruvhål avvecklades och vattenfylldes kvickt under 1920-talet. Där anträffades ett 20-tal uttjänta bilar. De äldsta är över 70 år gamla. Numera finner man helt andra förbjudna gravplatser för gamla fordon spridda i Sverige. Det är förvånande hur förkastligt dessa samlingsplatser är utvalda. Att se sådana på vattenskyddade ställen utan granskning av Länsstyrelsens är påfallande. Det handlar obestridligt om transitställen. Försakelsen på handlanden från betrodd myndighet är närmast kass och uppmuntrar till många bedrägerier. En heder måste ändå lämnas till landets 2 i särklass förnämsta och legitima kyrkogårdar för rostiga bilar i Årjäng och Kyrkö Mosse.