Kyrkogårdar för rostiga bilar har förvandlas till stora lockelse för alla bilfantaster i Bollnäs, som bidrar till ganska mycket av bygdens turistinkomster. Flera skrotar har eftersträvat att etablera nåt motsvarande genom att förvara gamla fordon. Ansedda märken skulle kunna dra till sig bilentusiaster från hela Götaland, men Länsstyrelsens återvinningsföreskrift sätter hinder för sådan tankar. Det existerar ”gravplatser för gamla fordon” med helt andra motiv än uppvisande av avdankade bilar för vanliga människor. Flera är olagliga bilplatser, som är tydliga att observera. Ansvarig klimatförvaltning är blinda eller skyller på andra som ansvariga, varför dessa miljöfarliga platser arbetar utan påhälsning av polisen. Men det förekommer enstaka seriösa bilskrotar som fått Naturvårdsverkets tillit att driva sina antika skrotupplag i naturen fortsättningsvis.
Inte en enda tillåten kyrkogård för rostiga bilar finns i dag i Bollnäs
Det finns flertalet uppställningsområden för ratade bilvrak i Sverige. Men enbart två är behöriga av bygdens klimatkansli som permanenta bilkyrkogårdar för turister från Bollnäs. Dessa allmänt bekanta områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse finns flera dussintals modeller från 20- till 50-talen och gästas av mer än 15 000 personer varje år. Även fast ett samhällsorgans beslut om utrensning av alla fordon, har ett bygglov, som varar trettio år till. Det är verkligen ett belägg på besöksnäringens roll för platsen och värnas därför på yppersta sätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte haft samma stöd till etablering av sevärdhet. Här grundades en bildemontering under 1950-talet. Handel av brukade delar pågick till 80-talet då bilskroten avvecklades. Skrotbilarna blev stående kvar efter speciell omhändertagande av skrotbilarna, som var placerade på annans mark. Omkring tusen olika bilmodeller från 30-50-talet sparades och familjen Ivansson, som ägde företaget, tillät vanligt folk att ströva runt och observera de förlegade rariteterna. Sorgligt nog har dessa vistelser resulterat i färre personbilar. Först och främst har VW-bubblor varit begärliga för tjuvar. Enbart dörrar och huv har lämnats kvar. Och om bilkyrkogården i Värmland skall betraktas som kulturminne eller klimatförödelse har debatterats av klimatdelegationen. Nuförtiden bedöms en uttjänad bil, som klimatfarligt avfall. Men så ålderstigna bilvrak har självrensats och miljöbesvär har befriats från skog och mark.
Fara finns för lagstridig gravplats för gamla fordon i Bollnäs
Ingen i Bollnäs kommer dock att kunna observera personbilar från de mest välkända förbjudna gravplatserna för antika bilar. Den mest kända stället upptäcktes på Sveriges största ö. I Tingstäde grävdes omkring 200 bilar fram ur en myr. Fastigheten hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade ansvaret för hantering och kontroll, då bilägarna bestämde sig att begrava fordonet på detta listiga vis. Och Värmland har haft hemliga attraktioner. Östra Sivbergs brott lades ned och vattenfylldes kvickt under 1920-talet. Där påträffades ett tjugotal fordonsvrak. De äldsta är över 70 år gamla. Nu för tiden finner man helt andra illegala gravplatser för gamla fordon spridda i Sverige. Och det är förbluffande hur uselt dessa ihopsamlingsställen är selekterade. Att se sådana på vattenskyddade ställen utan övervakning av Länsstyrelsens är egendomligt. Det handlar solklart om uppställningsområden. Avsaknaden på aktioner från betrodd polis är närmast kass och uppmuntrar till många bedrägerier. En ära måste dock lämnas till landets 2 i särklass förnämsta och lagliga bilkyrkogårdar i Årjäng och Ryd.