Illegala samlingsställen med personbilar i Bollebygd opponeras av myndigheterna. Men ett par gravplatser för gamla fordon i Småland och Värmland lever vidare tillföljd av den höga avkastningen till kommunens finanser. Orten kring Ryd och Årjäng har blivit hela landets väldiga lockelse. Att iaktta på de rostiga bilvraken från 1950-talet är att resa tillbaka med tiden. Eventuellt är det nord amerikanska vidunder, som får den kompromisslösa fordonsinnehavaren att vrida klockan bakåt. Och det har vi förståelse för. Formgivare, som var bilarkitekter, tog fram bilar med bara stil som föredöme. Tunga välskapta törstiga bilar med eldsflammor på dörrarna introducerades med överdådig prakt. När en tillbakablickande besökare fantiserar om dåtiden, reflekterar han inte på de stora klimatproblematiken sådana monster skulle bringa med nutidens miljöperspektiv. Och där illegala områden med fordon är mardrömmar för aktivister. Men föreställningar och drömmar försämrar inte klimatet. Så den avslappnande vandringen runt de korroderade skrotbilarna är en lisa för själen. Och samhällets intäkter växer med varje besökare.
Inte en enda lagenlig kyrkogård för rostiga bilar förekommer nuförtiden i Bollebygd
Det existerar otaliga ihopsamlingsområden för ratade fordonsvrak i landet. Men endast 2 är behöriga av regionens miljökontor som permanenta kyrkogårdar för rostiga bilar för resande från Bollebygd. Dessa uppskattade områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd finns flera dussintals bilmärken från 20- till 50-talen och gästas av fler än 15 000 personer årligen. Trots ett samhällsorgans rådslut om utrensning av alla uttjänta bilar, har ett tillstånd, som fortlöper till 2050. Det om inget är ett belägg på turistverksamhetens värde för platsen och skyddas för den skull på ultimata vis av kommunen. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte innehaft likadan hjälp till etablering av kulturminnen. Här grundades en bilskrotnings-företag under mitten av förra seklet. Försäljning av begagnade reservdelar pågick till 80-talet då skrotföretaget upphörde. Bilvraken blev kvarlämnade efter särskild omhändertagande av bilvraken, som var placerade på annans mark. Omkring tusen olika fordonsmodeller från mitten av 1900-talet behölls och familjen Ivansson, som ägde fastigheten, lät vanligt folk att gå omkring och se de förlegade rariteterna. Tragiskt nog har dessa vistelser medfört minskade bilar. Först och främst har Saab V-4 varit frestande för plundrare. Bara stolar har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Värmland ska betraktas som kulturminne eller klimatförstörelse har avhandlas av miljökommissionen. Nuförtiden kategoriseras bilvrak, som klimatfarligt restprodukt. Men så förlegade bilvrak har självsanerats och miljöproblem har befriats från skog och mark.
Risk existerar för illegal kyrkogård med rostiga bilar i Bollebygd
Ingen i Bollebygd kommer ändå att kunna beskåda objekt från de mest kända illegala skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade stället anträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde grävdes omkring 200 personbilar fram ur en myr. Marken hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade ansvaret för hantering och tillsyn, då bilinnehavarna beslöt att begrava fordonet på detta fiffiga sätt. Och Värmland har haft osynliga dragplåster. Östra Sivbergs gruvhål lades ned och vattenfylldes omgående under 1920-talet. Där förekom ett tjugotal fordonsvrak. De äldsta är över 70 år gamla. Numera finner man helt andra illegitima gravplatser för gamla fordon spridda i riket. Och det är förvånande hur dåligt dessa ihopsamlingsplatser är selekterade. Att beskåda sådana på vattenskyddade ställen utan tillsyn av Länsstyrelsens är påfallande. Det handlar uppenbart om transitområden. Bristen på handlanden från betrodd polis är närmast kass och uppmuntrar till många bedrägerier. En heder måste likväl lämnas till landets 2 i särklass högättade och legitima bilkyrkogårdar i Värmland och Kyrkö Mosse.