Inte någon i Haparanda vill söka upp förbjudna och miljöfarliga uppställningsområden för fordon. Men det är fleras fantasi att gästa en gravplats för gamla fordon. Alla trånande bilinnehavare drömmer om tidsskedet, då de väldiga och bränsletörstiga vidundren lanserades. På den svenska kommersen var nord amerikanska märken tongivande. Och det är kvarlevorna från dessa modeller, som lockar besökare till rikets 2 auktoriserade upplag för skrotade bilar från 50-talet. Att få beskåda ett äldre skinande muskelpaket åkande i vardagen är få förunnat. Men på en en bilkyrkogård förekommer en hel drös av riktiga original från fantastiska skapelser. En rundvandring jämte dessa dyrbarheter, med klockan vriden tillbaka ett sjuttiotals år och är inget man glömmer i första taget. Det är inte väsentligt att tänka på kritiska miljöbryderier med dagens gamla uttjänta bilar. Endast trivas av de kurviga arkitekturerna som man aldrig mer kommer att se på nytillverkade bilar.
Ingen laglig kyrkogård för rostiga bilar finns idag i Haparanda
Det förekommer flera samlingsplatser för uttjänta vrak i Sverige. Men endast 2 är godkända av områdets miljökansli som varaktiga bilkyrkogårdar för turister från Haparanda. Dessa allmänt bekanta ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse förekommer flera dussintals fordonsmodeller från 20- till 50-talen och gästas av fler än femton tusen personer årligen. Även fast ett kommunalt rådslut om utgallring av alla uttjänta bilar, har ett bygglov, som fortlöper till 2050. Det är verkligen ett belägg på besöksnäringens betydelse för stället och vårdas följaktligen på yppersta förfaringssätt av kommunen. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte haft likadan assistans till etablering av attraktion. Här skapades en bildemontering under mitten av förra seklet. Handel av brukade delar ägde rum till 1980-talet då skroten upplöstes. Vraken blev orörda efter viss omhändertagande av skrotbilar, som var uppställda på annans mark. Omkring tusen olika märken från mitten av 1900-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde bilskroten, lät privat personer att ströva runt och observera de föråldrade klenoderna. Beklagligtvis har dessa påhälsningar resulterat i färre bilar. Framför allt har Volkswagen-bussar varit begärliga för kriminella. Endast dörrmattor har lämnats kvar. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Värmland ska betraktas som sevärdhet eller miljökatastrof har debatterats av klimatnämnden. Nu för tiden klassas fordonsvrak, som klimatgiftigt avfall. Men så föråldrade bilvrak har självrensats och klimatbekymmer har befriats från skog och mark.
Hot finns för illegitim bilkyrkogård i Haparanda
Inte en själ i Haparanda kommer dock att kunna beskåda personbilar från de mest välkända illegala skrot-kyrkogårdarna. Den mest kända stället påträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde skyfflades cirka 200 fordon fram ur ett kärr. Marken hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade ansvaret för skötsel och tillsyn, då ägarna beslöt att jordfästa bilen på detta sluga förfaringssätt. Och Värmland har haft hemliga attraktioner. Östra Sivbergs gruva avvecklades och fylldes med vatten hastigt under 1920-talet. Där anträffades ett tjugotal uttjänta bilar. De äldsta från 50-talet. Idag hittar man helt andra förbjudna bilkyrkogårdar fördelade i riket. Det är förbluffande hur bedrövligt dessa ihopsamlingsställen är utvalda. Att se sådana på vattenskyddade ställen utan kontroll av Naturvårdsverkets är egendomligt. Det handlar solklart om samlingsplatser. Bristen på aktioner från betrodd polis är närmast ödesdiger och uppmuntrar till många oegentligheter. En ära måste likväl lämnas till Sveriges två i särklass högättade och lagliga bilkyrkogårdar i Båtnäs och Ryd.