Att se en dumpade fordon i skog och mark är en avsky. Men bilbeundrare från Heby attraheras likväl till en bilkyrkogård som pirayor till en köttbit. Och i Småland och Värmland förekommer ett par legalt upprättade skrothandlare, som förändrats till uppseendeväckande bilvraks-demonstrationer. Många bilar med olika bilmodeller från mitten av 1900-talet förekommer och offentliggörs för åskådning bland skog och åkrar. Det är mer än bilbeundrare som beundrar storlekar och formgivningar av raggaråken. Storslagna bulliga konturer och ofantliga muskler var dåtidens grundprinciper för en kvalificerad vara. Skörden uppskattas än idag av tiotusentals gäster årsvis. Skrot kyrkogårdarna har förvandlas till samhällets stora inkomstkälla och frambringar de bästa besökspengarna. Dessa vinster har även tyglat miljövännernas fordran på bärgning och upphörande av sysselsättningarna. Men en etablering eller expansion av en sådan anläggning är helt blockerad igenom Länsstyrelsens fordran att kassera en uttömd personbil för recycling.
Inte någon lagenlig bilkyrkogård existerar idag i Heby
Det förekommer flertalet samlingsställen för ratade personbilar i landet. Men endast två är auktoriserade av lokalsamhällets klimatavdelning som bestående gravplatser för gamla fordon för turister från Heby. Dessa kända områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd förekommer flera dussintals bilmärken från 20- till 50-talen och besöks av fler än 15 000 personer varje år. Även fast ett departements beslut om elimination av alla skrotbilar, har ett medgivande, som varar trettio år till. Det är verkligen ett bevis på besöksverksamhetens innebörd för platsen och värnas följaktligen på lämpligaste sätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stolthet i Värmland har inte fått likadan hjälp till etablering av kulturminnen. Här skapades en bildemontering under mitten av förra seklet. Försäljning av beg. delar höll på till 80-talet då skroten upplöstes. De uttjänta fordonen blev kvarlämnade efter speciell omhändertagande av bilar, som var parkerade på annans mark. Ungefär tusen annorlunda bilmärken från 30-50-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde skroten, lät allmänheten att ströva runt och se på de gamla sevärdheterna. Tyvärr har dessa påhälsningar inneburit minskade objekt. Framför allt har Saab V-4 varit attraktiva för plundrare. Enbart dörrmattor har kvarlämnats. Och om gravplatsen för gamla fordon i Årjäng skall betraktas som kulturminne eller klimatkatastrof har argumenterats av miljödelegationen. Numera klassas bilvrak, som klimatskadligt avfall. Men så ålderstigna fordonsvrak har självrensats och miljöbekymmer har befriats från skog och mark.
Fara förekommer för olaglig bilkyrkogård i Heby
Inte någon i Heby kommer likväl att kunna beskåda objekt från de mest välkända förbjudna gravplatserna för antika bilar. Den mest uppmärksammade platsen påträffades på Gotland. I Tingstäde schaktades cirka 200 bilar fram ur en sumpmark. Marken hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade ansvaret för handhavande och kontroll, då ägarna tog beslutet att dölja bilen på detta finurliga sätt. Och Värmland har haft osynliga attraktioner. Östra Sivbergs gruva avvecklades och fylldes med vatten skyndsamt under 1920-talet. Där hittade man ett tjugotal uttjänta bilar. De äldsta från 50-talet. Idag hittar man helt andra olagliga bilkyrkogårdar fördelade i Sverige. Och det är häpnadsväckande hur bedrövligt dessa samlingsställen är valda. Att beskåda sådana på vattenbevarade ställen utan kontroll av Trafikverkets är anmärkningsvärt. Det handlar uppenbart om uppställningsområden. Försakelsen på åtgärder från betrodd polis är närmast katastrofal och uppmuntrar till många bedrägerier. En heder måste ändå lämnas till Sveriges 2 i särklass belevade och lagliga bilkyrkogårdar i Årjäng och Ryd.