Besökare hos en bilkyrkogård glömmer lätt miljösabotörerna i Hammar

Inte en själ i Hammar vill bekanta sig med olagliga och naturmenliga uppställningsställen för bilar. Men det är fleras dröm att besöka en bilkyrkogård. Alla tillbakablickande bilinnehavare drömmer om tidsskedet, då de bulliga och bensintörstiga vidundren lanserades. På den svenska marknaden var amerikanska bilmärken ledande. Det är kvarlevorna från dessa fordonsmodeller, som frestar turister till rikets två auktoriserade upplag för skrotade bilar från 50-talet. Att få observera ett gammalt blankpolerad muskelpaket åkande i verkligheten är få förunnat. Men på en en gravplats för gamla fordon existerar ett helt koppel av riktiga original från makalösa verk. En tur mellan dessa dyrbarheter, är att vara barn på nytt och är en rening för själen. Det är inte behövligt att reflektera på kritiska klimatbekymmer med dagens gamla skrotbilar. Enbart glädjas av de bulliga formerna som man aldrig mer kommer att se på nytillverkade bilar.

Inte någon legal kyrkogård för rostiga bilar förekommer idag i Hammar

Det existerar flera ihopsamlingsområden för ratade bilar i landet. Men blott två är behöriga av lokalsamhällets miljökontor som bestående gravplatser för gamla fordon för resande från Hammar. Dessa uppskattade platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland förekommer flera dussintals fordonsmodeller från början av 1900-talet och gästas av fler än femton tusen individer årligen. Även fast ett departements beslut om utrensning av alla bilar, har ett tillstånd, som varar trettio år till. Det är verkligen ett bevis på besöksnäringens mening för platsen och omhuldas således på ultimata sätt av samhället. Årjängs stolthet i Värmland har inte innehaft samma hjälp till inrättande av sevärdhet. Här grundades en skrotningsfirma under 1950-talet. Säljande av begagnade bilkomponenter fortgick till åttio-talet då skrotföretaget avvecklades. Fordonsvraken blev orörda efter speciell omhändertagande av skrotbilar, som var placerade på annans egendom. Ungefär tusen olika fordonsmärken från 30-50-talet behölls och familjen Ivansson, som ägde bilskroten, lät allmänheten att ströva runt och beskåda de äldre rariteterna. Tyvärr har dessa påhälsningar inneburit minskade objekt. Framför allt har Saab V-4 varit begärliga för kriminella. Enbart dörrmattor har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Årjäng skall betraktas som turistattraktion eller miljöförödelse har debatterats av miljökommissionen. Nuförtiden klassas skrotbil, som miljöskadligt avfall. Men så föråldrade skrotbilar har självsanerats och klimatbekymmer har befriats från skog och mark.

Risk finns för illegitim kyrkogård för rostiga bilar i Hammar

Ingen i Hammar kommer dock att kunna observera fordon från de mest välkända illegala gravplatserna för antika bilar. Den mest uppseende stället anträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde skyfflades ungefär 200 skrotbilar fram ur en sankmark. Egendomen hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade ansvaret för handhavande och övervakning, då fordonsinnehavarna tog beslutet att dölja bilen på detta finurliga förfaringssätt. Och Värmland har det förekommit hemliga besöksmål. Östra Sivbergs brott lades ned och vattenfylldes kvickt under 1920-talet. Där påträffades ett tjugotal bilvrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Idag finner man helt andra illegala kyrkogårdar för rostiga bilar utspridda i riket. Och det är förbluffande hur bedrövligt dessa uppställningsområden är valda. Att observera sådana på vattenskyddade områden utan övervakning av Miljövårdsverkets är anmärkningsvärt. Det handlar glasklart om samlingsplatser. Försakelsen på aktioner från betrodd myndighet är närmast ödesdiger och uppmuntrar till många fuffens. En ära måste ändå lämnas till landets två i särklass högättade och legala bilkyrkogårdar i Båtnäs och Kyrkö Mosse.