Uppställningsställen i Horred för skrotbilar är bestämt illegitima. Men inte de två nuförtiden behöriga och populära skrot-kyrkogårdarna i Ryd och Årjäng. Några nya kommer likväl inte någonsin att bildas igen. Länsstyrelsens bilskrots-förordning att göra sig av med bilen med återbruk gör att gravplatser för bilar kommer att försvinna. De existerande har numera fått miljöavdelningarnas samtycke att håva in pengar till samhällena. Mängder av begeistrade bilinnehavare besöker de avsides ställena årligen. Med sådant resultat veknar också den mest högljudda miljöeldsjälen. Det är tur för många fantaster. Tjuvar och marodörer minskar emellertid antalet. Det är först och främst amerikanerna som tilldrar det bästa inlevelsen. De runda beskaffenheten från dessa bilar är utan liknelse. Dåtidens fordon skapades av ingenjörer, som inte måste grubbla på tyngder eller bensinhushållning. Det är blott en dröm att förvänta sig en ny Buick Electra 225 eller någon annan kopia av dessa fascinerande formgivna muskelpaket skall rekonstrueras.
Ingen laglig kyrkogård för rostiga bilar existerar nuförtiden i Horred
Det existerar flertalet samlingsplatser för uttjänade personbilar i Sverige. Men blott två är legitimerade av regionens klimatkontor som bestående kyrkogårdar för rostiga bilar för trafikanter från Horred. Dessa omtalade platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse finns många hundra bilmodeller från 20- till 50-talen och besöks av mer än femton tusen personer varje år. Även fast ett samhällsorgans rådslut om utrensning av alla skrotbilar, har ett tillstånd, som fortgår trettio år till. Det är verkligen ett kvitto på besöksverksamhetens betydelse för platsen och vårdas därför på bästa sätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stolthet i Värmland har inte fått samma hjälp till upprättande av kulturminnen. Här skapades en bildemontering under 1950-talet. Handel av beg. reservdelar höll på till åttio-talet då skrotföretaget avvecklades. Bilvraken blev kvarlämnade efter speciell omhändertagande av fordonsvraken, som var parkerade på annans mark. Cirka tusen annorlunda fordonsmärken från 30-50-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde bilskroten, medgav vanligt folk att vandra omkring och betrakta de gamla rariteterna. Beklagligtvis har dessa besök inneburit färre bilar. Särskilt har Volkswagen-bussar varit populära för kriminella. Enbart inredningar har lämnats kvar. Och om bilkyrkogården i Båtnäs ska betraktas som turistattraktion eller klimatkatastrof har argumenterats av miljödelegationen. Nu för tiden klassas en utjänad bil, som miljöfarligt avfall. Men så gamla skrotbilar har självrensats och klimatbesvär har befriats från skog och mark.
Risk finns för illegal bilkyrkogård i Horred
Inte en själ i Horred kommer dock att kunna observera bilar från de mest kända illegala bilkyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade stället hittades på Gotland. I Tingstäde grävdes omkring 200 skrotbilar fram ur en sumpmark. Marken hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade ansvaret för handhavande och kontroll, då bilinnehavarna bestämde sig att jordfästa fordonet på detta finurliga vis. Och Värmland har haft dolda dragplåster. Östra Sivbergs gruva avvecklades och vattenfylldes omedelbart under 1920-talet. Där anträffades ett 20-tal vrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Numera hittar man helt andra illegala kyrkogårdar för rostiga bilar spridda i riket. Och det är häpnadsväckande hur dåligt dessa ihopsamlingsområden är utvalda. Att beskåda sådana på vattenskyddade ställen utan kontroll av Miljövårdsverkets är anmärkningsvärt. Det handlar glasklart om transitplatser. Bristen på åtgärder från betrodd myndighet är närmast kass och sporrar till många fuffens. En heder måste likväl lämnas till landets 2 i särklass högättade och lagliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Båtnäs och Småland.