Att se en dumpade fordon i skogen är en vämjelse. Men raggare från Ed attraheras likväl till en gravplats för gamla fordon som flugor till en sockerbit. Och i landet finns 2 lovligt etablerade skrotar, som förändrats till rena rama bilvraks-visningar. Tusentals fordon med annorlunda fordonsmodeller från 40- till 60-talet existerar utspridda för begrundan bland skog och åkrar. Det är fler än bilbeundrare som högaktar storlekar och designer av de amerikanska giganterna. Storslagna bulliga konturer och väldiga muskler var dåtidens principer för en kompetent skapelse. Resultaten uppskattas även fortsättningsvis av många turister årligen. Gravplatserna för antika bilar har förvandlas till hemkommunernas stora inkomstkälla och alstrar de bästa turistintäkterna. Dessa pengar har även tyglat klimatkämparna krav på borttransport och upphörande av verksamheterna. Men en nystart eller utökning av en sådan anläggning är helt förhindrad igenom Trafikverkets ultimatum att göra sig av med en uttömd personbil för recirkulation.
Inte någon legitim gravplats för gamla fordon finns nuförtiden i Ed
Det existerar många uppställningsplatser för skrotade fordon i landet. Men enbart ett par är certifierade av områdets klimatkontor som permanenta kyrkogårdar för rostiga bilar för trafikanter från Ed. Dessa uppskattade platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd existerar många hundra bilmodeller från början av 1900-talet och gästas av fler än femton tusen individer varje år. Trots ett samhällsorgans beslut om tömmande av alla fordon, har ett medgivande, som varar till 2050. Det om inget är ett bevis på turistverksamhetens värde för orten och vårdas därför på yppersta förfaringssätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stolthet i Värmland har inte fått samma stöd till upprättande av kulturminnen. Här skapades en skrotningsfirma under 1950-talet. Handel av begagnade bildelar pågick till 1980-talet då skroten upphörde. Skrotbilarna blev stående kvar efter viss tvångsförflyttning av skrotbilarna, som var placerade på annans mark. Ungefär tusen skilda modeller från 30-50-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde företaget, medgav vanligt folk att gå runt och betrakta de gamla sevärdheterna. Beklagligtvis har dessa besök medfört minskade objekt. Speciellt har Saab V-4 varit åtråvärda för tjuvar. Enbart dörrar och huv har lämnats kvar. Och om kyrkogården för rostiga bilar i Värmland skall betraktas som sevärdhet eller miljöförödelse har argumenterats av miljönämnden. Nuförtiden bedöms fordonsvrak, som klimatskadligt restprodukt. Men så ålderstigna skrotbilar har självsanerats och miljöproblem har befriats från skog och mark.
Fara finns för lagstridig gravplats för gamla fordon i Ed
Inte en själ i Ed kommer ändå att kunna betrakta personbilar från de mest välkända olagliga skrot-kyrkogårdarna. Den mest kända stället upptäcktes på Gotland. I Tingstäde grävdes cirka 200 skrotbilar fram ur en sankmark. Egendomen hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade ansvaret för handhavande och övervakning, då bilägarna bestämde sig att jordfästa fordonet på detta sluga vis. Och Värmland har haft osynliga lockelse. Östra Sivbergs brott lades ned och fylldes med vatten omgående under 1920-talet. Där fann man ett 20-tal fordonsvrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Numera finner man helt andra olagliga bilkyrkogårdar spridda i riket. Och det är förvånande hur illa dessa uppställningsområden är utvalda. Att beskåda sådana på vattenskyddade ställen utan tillsyn av Trafikverkets är påfallande. Det handlar solklart om samlingsområden. Försakelsen på aktioner från ansvarig myndighet är närmast katastrofal och uppmuntrar till många oegentligheter. En heder måste ändå lämnas till Sveriges 2 i särklass högättade och legitima gravplatser för gamla fordon i Värmland och Ryd.