Ingen tillbakablickande fordonsägare från Broby kör genom Årjäng eller Kyrkö Mosse utan att gästa en av de här bilkyrkogårdar. Här finns otaliga bilar från 40-talet och framåt. Gamla fordonsvrak befinner sig huller om buller. Men de äldre skönheternas modell går inte att förbise. Man tvingas inte vara raggare för att uppskatta stålskeletten som övergått till väldigt åtgångna med tiden. Forna fordonsdesigner var inte behov av att tänka på luftfriktion eller drivmedelsanvändning. Så på konstruktions stadiet uppfanns fordon med storlek och skepnad som aldrig mer kommer att visas. Inte ens i fantasin. Och Kyrkogården för rostiga bilar har blivit samhällets turistmagneter. De genererar årligen de främsta inkomstkällorna för nämnda städer. Så det förundrar ingen, att klimatämbetsverken sätter tummen upp numera. Men några nya bilkyrkogårdar kan inte förväntas. Naturvårdsverket har igenom stenhårda skrotningsförfattningar har förbjudit efterkommande. Tyvärr finns det flera illegitima insamlingsställen med förlegade fordon. De tycks uppträda obesvärat, när tillsynsorganet Naturvårdsverket inte påverkas på bedrägerierna.
Inte någon lagenlig kyrkogård för rostiga bilar förekommer i dag i Broby
Det förekommer flera samlingsplatser för skrotade fordonsvrak i Sverige. Men blott två är ackrediterade av platsens klimatbyrå som bestående gravplatser för gamla fordon för resenärer från Broby. Dessa kända ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland finns många hundra bilmodeller från 20- till 50-talen och besöks av fler än femton tusen individer årligen. Fastän ett kommunalt rådslut om utgallring av alla skrotbilar, har ett medgivande, som varar trettio år till. Det är verkligen ett belägg på besöksnäringens innebörd för stället och omhuldas följaktligen på yppersta vis av samhället. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte innehaft likadan undsättning till upprättande av kulturminnen. Här grundades en bilskrot under mitten av förra seklet. Handel av begagnade bildelar ägde rum till 1980-talet då skroten lades ned. De uttjänta fordonen blev stående kvar efter särskild omhändertagande av skrotbilar, som var uppställda på annans egendom. Cirka tusen olika bilmodeller från 30-50-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde skroten, tillät vanligt folk att ströva runt och se på de gamla klenoderna. Olyckligtvis har dessa vistelser resulterat i färre personbilar. Framför allt har Volkswagen-bussar varit omtyckta för plundrare. Bara dörrmattor har kvarlämnats. Och om gravplatsen för gamla fordon i Värmland ska betraktas som turistattraktion eller miljökatastrof har debatterats av klimatutskottet. Numera rangordnas bilvrak, som klimatfarligt avfall. Men så föråldrade bilvrak har självrensats och miljöproblem har befriats från skog och mark.
Fara finns för förbjuden gravplats med gamla fordon i Broby
Ingen i Broby kommer dock att kunna beskåda personbilar från de mest välkända illegitima gravplatserna för antika bilar. Den mest uppmärksammade stället påträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde grävdes omkring 200 fordon fram ur en sumpmark. Marken hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade skyldigheten för användning och kontroll, då bilägarna tog beslutet att jordfästa bilen på detta finurliga vis. Och Värmland har haft dolda sevärdheter. Östra Sivbergs malmbrott avvecklades och fylldes med vatten omgående under 1920-talet. Där fann man ett tjugotal uttjänta bilar. De äldsta från 50-talet. Nuförtiden finner man helt andra illegitima bilkyrkogårdar spridda i riket. Det är överraskande hur dåligt dessa ihopsamlingsområden är valda. Att observera sådana på vattenbevarade områden utan tillsyn av Länsstyrelsens är anmärkningsvärt. Det handlar uppenbart om samlingsplatser. Försakelsen på ingripanden från betrodd myndighet är närmast katastrofal och uppmuntrar till många fuffens. En heder måste likväl lämnas till Sveriges 2 i särklass belevade och lagenliga bilkyrkogårdar i Årjäng och Kyrkö Mosse.