Illegala ihopsamlingsutrymme med fordon i Brålanda opponeras av Länsstyrelsen. Men ett par gravplatser för gamla fordon i landet lever vidare i och med den höga inkomsten till kommunens finanser. Bygden runtom Småland och Värmland har förvandlas till hela länens väldiga sevärdhet. Att betrakta på de korroderade skrotbilarna från mitten av förra seklet är att vrida klockan till samma tidpunkt. Antagligen är det nord amerikanska vidunder, som får den kompromisslösa bilinnehavaren att bli nostalgisk. Och med allt rätt. Designer, som var bildesigner, tog fram fordon med bara form som förebild. Tunga läckra starka bilar med miss Universum på huven introducerades med storslagenhet. När en nostalgisk besökare har drömmar sig bakåt i tiden, tänker han inte på de väldiga miljödilemmat sådana bilar skulle bringa med dagens klimattänk. Och där illegitima ställen med uttjänta bilar är mardrömmar för handlingsivrare. Men tankar och fantasier försvagar inte miljön. Så den avslappnande gångturen kring de rostangripna vraken är som att födas på nytt. Och samhällets penningförråd ökar för varje gäst som kommer.
Inte någon legitim gravplats för gamla fordon förekommer nu för tiden i Brålanda
Det förekommer en del uppställningsplatser för uttjänta bilar i landet. Men enbart två är auktoriserade av regionens miljöavdelning som permanenta bilkyrkogårdar för resande från Brålanda. Dessa kända platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd förekommer flera dussintals fordonsmodeller från 20- till 50-talen och besöks av fler än 15 000 människor varje år. Även fast ett samhällsorgans beslut om utrensning av alla bilar, har ett tillstånd, som varar till 2050. Det om inget är ett kvitto på besöksverksamhetens roll för platsen och omhuldas därför på yppersta vis av samhället. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte innehaft likadan undsättning till upprättande av attraktion. Här startades en bilskrot under 1950-talet. Handel av brukade reservdelar ägde rum till 1980-talet då bilskroten avvecklades. Vraken blev kvarlämnade efter viss tvångsförflyttning av skrotbilarna, som var parkerade på annans mark. Ungefär tusen annorlunda bilmärken från 30-50-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde företaget, medgav vanligt folk att vandra runt och se på de äldre klenoderna. Beklagligtvis har dessa påhälsningar medfört minskade personbilar. Framför allt har Volvo Pv-444 varit omtyckta för kriminella. Bara stolar har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Årjäng skall ses som kulturminne eller klimatförstörelse har avhandlas av miljönämnden. Idag rangordnas skrotbil, som klimatskadligt restprodukt. Men så äldre skrotbilar har självrensats och miljöbekymmer har sanerats från marken.
Hot finns för förbjuden gravplats med gamla fordon i Brålanda
Ingen i Brålanda kommer likväl att kunna beskåda fordon från de mest kända illegitima gravplatserna för antika bilar. Den mest uppseende stället anträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde schaktades cirka 200 personbilar fram ur en myr. Fastigheten hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade ansvaret för skötsel och övervakning, då ägarna tog beslutet att begrava fordonet på detta finurliga vis. Och Värmland har det förekommit osynliga turistattraktioner. Östra Sivbergs gruvhål lades ned och vattenfylldes snabbt under 1920-talet. Där hittade man ett tjugotal fordonsvrak. De äldsta är över 70 år gamla. Idag finner man helt andra illegitima kyrkogårdar för rostiga bilar spridda i riket. Det är överraskande hur uselt dessa uppställningsställen är utvalda. Att se sådana på vattenskyddade ställen utan övervakning av Naturvårdsverkets är anmärkningsvärt. Det handlar uppenbart om samlingsplatser. Bristen på ingripanden från betrodd myndighet är närmast ödesdiger och uppmuntrar till många bedrägerier. En heder måste likväl lämnas till Sveriges 2 i särklass förnämsta och lagenliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Årjäng och Småland.