Ingen i Färjelanda vill bekanta sig med illegala och klimatfarliga ihopsamlingsställen för skrotbilar. Men det är fleras dröm att besöka en gravplats för gamla fordon. Alla tillbakablickande bilägare drömmer om tidsskedet, då de väldiga och bensintörstiga monstren presenterades. På den europeiska marknaden var amerikanska fordonsmärken ledande. Det är kvarlevorna från dessa fordonsmärken, som dra till sig turister till rikets 2 behöriga kyrkogårdar för veteran fordon. Att få betrakta ett föråldrat skinande muskelknippe körande i verkliga livet är få förunnat. Men på en en gravplats för gamla fordon finns en hel drös av naturliga original från fantastiska skapelser. En promenad bland dessa rariteter, med klockan vriden tillbaka ett sjuttiotals år och är inget man glömmer i första taget. Det är inte nödvändigt att reflektera på akuta miljöbekymmer med nutidens gamla skrotbilar. Bara njuta av de kurviga gestaltningarna som man aldrig mer kommer att se på nytillverkade bilar.
Inte en enda laglig gravplats för gamla fordon existerar idag i Färjelanda
Det finns flera uppställningsplatser för kasserade bilvrak i landet. Men blott ett par är certifierade av regionens klimatavdelning som bestående kyrkogårdar för rostiga bilar för trafikanter från Färjelanda. Dessa allmänt bekanta områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse förekommer många hundra märken från 20- till 50-talen och besöks av mer än 15 000 individer varje år. Även fast ett samhällsorgans rådslut om utrensning av alla uttjänta bilar, har ett godkännande, som varar trettio år till. Det om inget är ett kvitto på besöksverksamhetens mening för orten och vårdas för den skull på lämpligaste sätt av samhället. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte haft samma undsättning till etablering av kulturminnen. Här grundades en skrotningsfirma under mitten av förra seklet. Säljande av begagnade bildelar höll på till 80-talet då verksamheten upplöstes. De uttjänta fordonen blev kvarlämnade efter viss tvångsförflyttning av skrotbilar, som var placerade på annans egendom. Ungefär tusen skilda bilmärken från 30-50-talet behölls och familjen Ivansson, som ägde företaget, lät vanligt folk att gå runt och beskåda de förlegade sevärdheterna. Olyckligtvis har dessa vistelser medfört färre objekt. Först och främst har Vw bubblor varit tilltalande för plundrare. Endast stolar har kvarlämnats. Och om gravplatsen för gamla fordon i Båtnäs skall betraktas som sevärdhet eller klimatförstörelse har argumenterats av klimatkommissionen. Nuförtiden bedöms skrotbil, som miljövådligt avfall. Men så förlegade vrak har självsanerats och klimatproblem har befriats från skog och mark.
Hot existerar för förbjuden kyrkogård med rostiga bilar i Färjelanda
Ingen i Färjelanda kommer likväl att kunna beskåda bilar från de mest kända olagliga bilkyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade stället påträffades på Gotland. I Tingstäde grävdes omkring 200 fordon fram ur ett kärr. Marken hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade ansvaret för handhavande och övervakning, då fordonsinnehavarna tog beslutet att begrava fordonet på detta listiga vis. Och Värmland har haft osynliga besöksmål. Östra Sivbergs gruva fasades ut och fylldes med vatten skyndsamt under 1920-talet. Där hittade man ett 20-tal skrotbilar. De äldsta är över 70 år gamla. Nu för tiden finner man helt andra illegitima kyrkogårdar för rostiga bilar utspridda i riket. Och det är överraskande hur dåligt dessa samlingsställen är valda. Att observera sådana på vattenskyddade områden utan granskning av Länsstyrelsens är anmärkningsvärt. Det handlar glasklart om transitställen. Avsaknaden på aktioner från betrodd polis är närmast ödesdiger och uppmuntrar till många bedrägerier. En heder måste ändå lämnas till landets två i särklass högättade och lagenliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Årjäng och Småland.