Att se en övergiven bil i skog och mark är en avsky. Men bilentusiaster från Bohusgården frestas i alla fall till en gravplats för gamla fordon som flugor till en sockerbit. I landet förekommer ett par lovligt etablerade skrotföretag, som förvandlats till otroliga bilvraks-utställningar. Mängder av personbilar med olika bilmodeller från mitten av 1900-talet existerar spridda för åskådning emellan träd och buskar. Det är mer än bilfantaster som är imponerad av de förre detta vrålåken och formgivningar av de amerikanska giganterna. Fina bulliga konturer och enorma muskler var dåtidens direktiv för en kvalificerad produkt. Verken dyrkas än idag av många turister varje år. Gravplatserna för antika bilar har blivit samhällets stora inkomstkälla och genererar de främsta besöksinkomsterna. Dessa vinster har också lugnat naturvännernas begäran på bärgning och nedläggning av verksamheterna. Men en nyetablering eller expansion av en sådan inrättning är helt stoppad via Miljövårdsverkets begäran att kassera en uttjänad bil för återbruk.
Ingen tillåten gravplats för gamla fordon förekommer idag i Bohusgården
Det existerar flertalet samlingsplatser för kasserade fordon i landet. Men blott ett par är legitimerade av regionens klimatbyrå som bestående gravplatser för gamla fordon för resenärer från Bohusgården. Dessa uppskattade platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse förekommer flera dussintals märken från 20- till 50-talen och besöks av mer än femton tusen individer årligen. Fastän ett kommunalt fastställande om tömmande av alla personbilar, har ett tillstånd, som fortgår trettio år till. Det är verkligen ett kvitto på turistnäringens innebörd för platsen och skyddas följaktligen på yppersta sätt av kommunen. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte innehaft samma hjälp till inrättande av attraktion. Här grundades en skrot under mitten av förra seklet. Handel av begagnade bilkomponenter pågick till 80-talet då skroten avvecklades. De uttjänta fordonen blev kvarlämnade efter särskild omhändertagande av bilvraken, som var parkerade på annans mark. Omkring tusen skilda modeller från mitten av 1900-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde fastigheten, lät gemene man att knalla omkring och iaktta de föråldrade klenoderna. Olyckligtvis har dessa påhälsningar medfört minskade fordon. Speciellt har Volvo Pv-444 varit åtråvärda för plundrare. Endast dörrar och huv har kvarlämnats. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Värmland skall ses som kulturminne eller klimatförstörelse har diskuterats av klimatutskottet. Numera klassas fordonsvrak, som klimatskadligt restprodukt. Men så förlegade vrak har självsanerats och klimatbekymmer har sanerats från marken.
Hot finns för lagstridig gravplats med gamla fordon i Bohusgården
Inte någon i Bohusgården kommer likväl att kunna observera bilar från de mest kända illegitima bilkyrkogårdarna. Den mest kända platsen hittades på Gotland. I Tingstäde skyfflades omkring 200 skrotbilar fram ur en sankmark. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade ansvaret för handhavande och kontroll, då bilägarna bestämde sig att jordfästa fordonet på detta listiga sätt. Och Värmland har det förekommit dolda attraktioner. Östra Sivbergs malmbrott lades ned och fylldes med vatten kvickt under 1920-talet. Där fann man ett 20-tal skrotbilar. De äldsta är över 70 år gamla. Nu för tiden hittar man helt andra illegitima gravplatser för gamla fordon fördelade i Sverige. Och det är överraskande hur förkastligt dessa uppställningsplatser är utvalda. Att se sådana på vattenbevarade ställen utan tillsyn av Länsstyrelsens är anmärkningsvärt. Det handlar glasklart om transitställen. Försakelsen på handlanden från ansvarig myndighet är närmast ödesdiger och uppmuntrar till många bedrägerier. En ära måste dock lämnas till Sveriges 2 i särklass högättade och legitima bilkyrkogårdar i Båtnäs och Kyrkö Mosse.