När man tittar på en illegal samlingsutrymme med bilvrak från Söder är det är inte underligt, att en påhälsning hos en kyrkogård för rostiga bilar medför en återblickande av sällan känt slag. De rostangripna skrothögarna från amerikanare får en att minnas om en epok som många inte upplevt, men eventuellt har drömmar om. Men tidsperioden för dylika nyskapelser är förbi. Förutsättningarna för klimat och bilåtgång har helt ändrats, också på den nord amerikanska marknaden. Massiva men otroligt eleganta ekipage är ett minne blott. Och det är dessa hågkomsterna eller fantasier som väcks hos en hänförd turist. Att påträffa väldigt åtgångna rester efter en alldaglig form förstör inte förnimmelsen om ett verk som aldrig kommer åter. Som ett resultat av de flesta årliga turisterna har 2 gravplatser för gamla fordon i Kyrkö Mosse och Båtnäs lyckats få varaktigt tillåtelse för aktiviteten. Kommunens ackumulerade vinster från dessa får dessutom en inbiten miljösjäl att reflektera. Men på nåt ställe har meningsutbytet varit höga. Att erhålla tillstånd för en etablering är däremot meningslöst. olagliga uppställningsställen, som naturmässigt kan liknas med gravplatser för gamla fordon med skrotbilar, är ett ökande problem, som verkar vara tufft att bestrida.
Inte en enda lovlig bilkyrkogård finns nuförtiden i Söder
Det förekommer en del ihopsamlingsplatser för kasserade fordonsvrak i Sverige. Men enbart ett par är legitimerade av platsens miljökontor som permanenta bilkyrkogårdar för turister från Söder. Dessa kända ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd finns flera dussintals modeller från början av 1900-talet och gästas av mer än 15 000 personer varje år. Trots ett samhällsorgans rådslut om utgallring av alla bilar, har ett bygglov, som varar till 2050. Det är verkligen ett belägg på turistnäringens innebörd för stället och värnas därför på bästa förfaringssätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte fått samma hjälp till etablering av sevärdhet. Här grundades en skrotfirma under mitten av förra seklet. Försäljning av beg. bildelar pågick till åttio-talet då skroten upphörde. Bilvraken blev orörda efter viss omhändertagande av skrotbilarna, som var parkerade på annans mark. Cirka tusen skilda fordonsmodeller från 30-50-talet sparades och familjen Ivansson, som ägde fastigheten, lät vanligt folk att ströva omkring och iaktta de ålderstigna klenoderna. Tragiskt nog har dessa påhälsningar inneburit färre bilar. Särskilt har Vw bubblor varit tilltalande för tjuvar. Endast fälgar med däck har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Båtnäs skall betraktas som kulturminne eller miljöförödelse har avhandlas av miljöutskottet. Nuförtiden bedöms skrotbil, som klimatgiftigt avfall. Men så gamla bilvrak har självsanerats och klimatproblem har befriats från skog och mark.
Fara existerar för illegitim bilkyrkogård i Söder
Inte någon i Söder kommer ändå att kunna observera fordon från de mest välkända förbjudna skrot-kyrkogårdarna. Den mest kända stället upptäcktes på Sveriges största ö. I Tingstäde grävdes omkring 200 fordon fram ur en sumpmark. Marken hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade skyldigheten för skötsel och tillsyn, då fordonsägarna bestämde sig att jordfästa bilen på detta listiga vis. Och Värmland har haft dolda sevärdheter. Östra Sivbergs gruvhål avvecklades och fylldes med vatten skyndsamt under 1920-talet. Där anträffades ett tjugotal uttjänta bilar. De äldsta är över 70 år gamla. Nuförtiden hittar man helt andra olagliga bilkyrkogårdar spridda i Sverige. Det är häpnadsväckande hur illa dessa samlingsställen är selekterade. Att betrakta sådana på vattenbevarade ställen utan kontroll av Trafikverkets är anmärkningsvärt. Det handlar obestridligt om uppställningsställen. Bristen på handlanden från ansvarig polis är närmast kass och sporrar till många fuffens. En heder måste emellertid lämnas till landets 2 i särklass belevade och lagliga gravplatser för gamla fordon i Årjäng och Kyrkö Mosse.