Knappast någon i Skogslyckan vill söka upp förbjudna och naturskadliga ihopsamlingsställen för uttjänta bilar. Men det är någras fantasi att gästa en bilkyrkogård. Alla återblickande fordonsägare har drömmar om tiden, då de mulliga och bensinslukande odjuren lanserades. På den skandinaviska marknaden var nord amerikanska märken tongivande. Och det är resterna från dessa bilmodeller, som frestar besökare till rikets två auktoriserade kyrkogårdar för veteran fordon. Att få observera ett föråldrat skinande muskelknippe körande i verkliga livet är få förunnat. Men på en en kyrkogård för rostiga bilar existerar ett helt koppel av naturliga original från fenomenala verk. En promenad mellan dessa dyrbarheter, med klockan vriden tillbaka ett sjuttiotals år och är inget man glömmer i första taget. Det är inte väsentligt att reflektera på kritiska klimatbryderier med nutidens gamla fordon. Endast glädjas av de mulliga formerna som man aldrig mer kommer att se på nytillverkade bilar.
Ingen legitim bilkyrkogård förekommer nuförtiden i Skogslyckan
Det finns flera ihopsamlingsplatser för avdankade personbilar i landet. Men enbart ett par är godkända av områdets klimatavdelning som varaktiga gravplatser för gamla fordon för resenärer från Skogslyckan. Dessa omtalade platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd existerar många hundra fordonsmärken från början av 1900-talet och gästas av mer än femton tusen individer årligen. Fastän ett myndighets fastställande om utgallring av alla skrotbilar, har ett godkännande, som varar trettio år till. Det om inget är ett belägg på besöksverksamhetens roll för stället och värnas således på ultimata vis av samhället. Årjängs stolthet i Värmland har inte fått likadan undsättning till upprättande av attraktion. Här startades en bilskrot under 1950-talet. Säljande av begagnade bildelar fortgick till 80-talet då skrotföretaget lades ned. Fordonsvraken blev kvarlämnade efter speciell omhändertagande av fordonsvraken, som var uppställda på annans egendom. Cirka tusen olika bilmärken från 30-50-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde skroten, lät allmänheten att knalla omkring och beskåda de förlegade sevärdheterna. Dessvärre har dessa vistelser resulterat i färre personbilar. Först och främst har Vw bubblor varit frestande för skövlare. Endast dörrmattor har lämnats kvar. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Årjäng ska ses som sevärdhet eller miljöförödelse har debatterats av klimatutskottet. Numera bedöms skrotbil, som klimatgiftigt avfall. Men så gamla skrotbilar har självrensats och klimatproblem har sanerats från marken.
Hot förekommer om lagstridig bilkyrkogård i Skogslyckan
Inte en själ i Skogslyckan kommer likväl att kunna betrakta fordon från de mest välkända olagliga skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppseende stället upptäcktes på Sveriges största ö. I Tingstäde grävdes cirka 200 skrotbilar fram ur en sankmark. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade ansvaret för hantering och tillsyn, då fordonsinnehavarna bestämde sig att jordfästa bilen på detta smarta förfaringssätt. Och Värmland har haft hemliga lockelse. Östra Sivbergs malmbrott fasades ut och vattenfylldes hastigt under 1920-talet. Där anträffades ett 20-tal bilvrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Nu för tiden finner man helt andra olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar spridda i riket. Det är häpnadsväckande hur illa dessa ihopsamlingsställen är valda. Att betrakta sådana på vattenskyddade områden utan kontroll av Miljövårdsverkets är egendomligt. Det handlar uppenbart om uppställningsplatser. Bristen på handlanden från ansvarig myndighet är närmast katastrofal och inspirerar till många bedrägerier. En ära måste likväl lämnas till landets 2 i särklass belevade och lagenliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Båtnäs och Småland.