Inte någon i Tureborg vill bekanta sig med olagliga och miljögiftiga ihopsamlingsplatser för personbilar. Men det är fleras dröm att besöka en bilkyrkogård. Alla tillbakablickande fordonsinnehavare fantiserar om epoken, då de mulliga och bensinslukande vidundren lanserades. På den skandinaviska kommersen var amerikanska fordonsmärken tongivande. Det är resterna från dessa fordonsmodeller, som lockar turister till landets två behöriga skrotgårdar. Att få observera ett gammalt glänsande muskelknippe åkande i vardagen är få förunnat. Men på en en gravplats för gamla fordon ligger en hel drös av riktiga original från otroliga skapelser. En promenad jämte dessa klenoder, med klockan vriden tillbaka ett sjuttiotals år och är en rening för själen. Det är inte nödvändigt att filosofera på aktuella miljöbryderier med dagens ålderstigna skrotbilar. Bara trivas av de kurviga formerna som man aldrig mer kommer att se på nytillverkade bilar.
Inte någon legitim gravplats för gamla fordon existerar idag i Tureborg
Det existerar flertalet samlingsområden för kasserade bilvrak i landet. Men endast två är behöriga av områdets klimatkansli som bestående bilkyrkogårdar för resenärer från Tureborg. Dessa berömda platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd finns flera dussintals bilmärken från början av 1900-talet och gästas av mer än femton tusen människor årsvis. Även fast ett myndighets fastställande om tömmande av alla fordon, har ett bygglov, som fortlöper trettio år till. Det är verkligen ett belägg på turistnäringens värde för platsen och vårdas således på lämpligaste vis av kommunen. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte fått samma assistans till inrättande av attraktion. Här skapades en skrotningsfirma under 1950-talet. Säljande av beg. reservdelar fortgick till 80-talet då bilskroten upphörde. Vraken blev kvarlämnade efter viss omhändertagande av bilvraken, som var placerade på annans mark. Ungefär tusen skilda modeller från mitten av 1900-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde bilskroten, medgav privat personer att knalla omkring och beskåda de föråldrade sevärdheterna. Dessvärre har dessa besök inneburit färre personbilar. Först och främst har Saab V-4 varit lockande för skövlare. Enbart stolar har lämnats kvar. Och om kyrkogården för rostiga bilar i Båtnäs skall ses som kulturminne eller miljöförstörelse har argumenterats av klimatkommittén. Numera bedöms skrotbil, som klimatskadligt avfall. Men så förlegade bilvrak har självrensats och klimatbesvär har befriats från skog och mark.
Risk finns för illegitim bilkyrkogård i Tureborg
Ingen i Tureborg kommer likväl att kunna beskåda fordon från de mest välkända olagliga skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppseende stället hittades på Gotland. I Tingstäde grävdes omkring 200 bilar fram ur ett kärr. Marken hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade skyldigheten för skötsel och tillsyn, då ägarna beslöt att jordfästa bilen på detta fiffiga vis. Och Värmland har det förekommit hemliga dragplåster. Östra Sivbergs malmbrott lades ned och fylldes med vatten skyndsamt under 1920-talet. Där förekom ett 20-tal bilvrak. De äldsta från 50-talet. Numera hittar man helt andra olagliga bilkyrkogårdar fördelade i Sverige. Det är överraskande hur uselt dessa samlingsplatser är utvalda. Att betrakta sådana på vattenbevarade områden utan kontroll av Naturvårdsverkets är anmärkningsvärt. Det handlar solklart om samlingsplatser. Försakelsen på aktioner från betrodd polis är närmast kass och uppmuntrar till många oegentligheter. En heder måste emellertid lämnas till landets 2 i särklass förnämsta och legala gravplatser för gamla fordon i Värmland och Kyrkö Mosse.