Den bilägare från Hovhult som vill vara med om en nostalgisk tur i fordonshistorien ska besöka en kyrkogård för rostiga bilar, som är tvärsom till en olaglig uppställningsplats med rostiga bilar. Här kan man finna hundratals bilmodeller av olika fordonsmodeller från mitten av 1900-talet. Amerikanare stora som hus varieras med små bubblor i en väldig mix. Det mesta av inredningarna är borta för länge sedan och bilarna liknar skrothögar. Men de uppskattade strukturen kan man alltjämt urskilja. Att bilkyrkogårdarna i Ryd och Båtnäs har övergått till bygdens största dragplåster är inte häpnadsväckande. Till och med granskande klimatavdelningar, som förordnat om bärgning av bilvraken, har förmåtts förändra attityd tillföljd av pengarna som kommer orten till gagn. Beklagligtvis har dessa attraktiva ställen fått illegitima efterföljare, som tycks hamstra kasserade personbilar. Nya hårda krav bromsar ändå legal inrättande. Att återvinna bilen med lämnande av reg. bevis, skrotintyg med avfärdande från bilregistret samt rensning av naturfarligt avfall fordrar andra regler. Men de aktuella 2 legitima kyrkogårdarna kommer att underhålla bilbeundrarna en lång tid framöver.
Ingen lovlig kyrkogård för rostiga bilar förekommer nu för tiden i Hovhult
Det existerar massa samlingsområden för kasserade fordon i Sverige. Men blott 2 är certifierade av områdets miljökontor som bestående bilkyrkogårdar för resande från Hovhult. Dessa allmänt bekanta områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland förekommer många hundra fordonsmodeller från 20- till 50-talen och gästas av mer än 15 000 individer varje år. Fastän ett samhällsorgans rådslut om utgallring av alla uttjänta bilar, har ett godkännande, som fortgår till 2050. Det är verkligen ett bevis på turistverksamhetens värde för orten och omhuldas följaktligen på lämpligaste vis av de lokala myndigheterna. Årjängs stolthet i Värmland har inte fått likadan assistans till upprättande av attraktion. Här grundades en bilskrotnings-företag under mitten av förra seklet. Säljande av brukade bildelar ägde rum till 1980-talet då skroten lades ned. Bilvraken blev orörda efter särskild omhändertagande av fordonsvraken, som var parkerade på annans egendom. Cirka tusen annorlunda modeller från 30-50-talet sparades och familjen Ivansson, som ägde bilskroten, lät allmänheten att promenera runt och betrakta de ålderstigna sevärdheterna. Tragiskt nog har dessa vistelser resulterat i minskade objekt. Särskilt har Volvo Pv-444 varit tilltalande för tjuvar. Enbart dörrar och huv har lämnats kvar. Och om bilkyrkogården i Årjäng skall betraktas som sevärdhet eller klimatkatastrof har avhandlas av klimatkommissionen. Nuförtiden kategoriseras en utjänad bil, som miljövådligt avfall. Men så förlegade fordonsvrak har självrensats och klimatbesvär har sanerats från marken.
Risk förekommer för förbjuden bilkyrkogård i Hovhult
Inte någon i Hovhult kommer dock att kunna se fordon från de mest kända illegala skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade stället anträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde skyfflades ungefär 200 personbilar fram ur en myr. Marken hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade ansvaret för handhavande och tillsyn, då fordonsinnehavarna beslöt att dölja fordonet på detta fiffiga sätt. Och Värmland har haft osynliga turistattraktioner. Östra Sivbergs gruva avvecklades och fylldes med vatten hastigt under 1920-talet. Där fann man ett 20-tal skrotbilar. De äldsta från 50-talet. Nuförtiden finner man helt andra illegitima kyrkogårdar för rostiga bilar utspridda i Sverige. Det är häpnadsväckande hur illa dessa uppställningsställen är utvalda. Att se sådana på vattenskyddade områden utan tillsyn av Naturvårdsverkets är egendomligt. Det handlar uppenbart om samlingsplatser. Bristen på ingripanden från ansvarig polis är närmast ödesdiger och inspirerar till många oegentligheter. En heder måste emellertid lämnas till Sveriges två i särklass förnämsta och legitima kyrkogårdar för rostiga bilar i Värmland och Kyrkö Mosse.