Inte någon i Herrestad vill bekanta sig med olagliga och miljöskadliga ihopsamlingsplatser för uttjänta bilar. Men det är någras fantasi att bevista en kyrkogård för rostiga bilar. Alla tillbakablickande bilinnehavare drömmer om tidsskedet, då de stora och bensintörstiga odjuren introducerades. På den skandinaviska marknaden var amerikanska modeller tongivande. Det är resterna från dessa märken, som frestar besökare till landets 2 godkända kyrkogårdar för veteran fordon. Att få se ett föråldrat skinande muskelknippe körande i verkligheten är få förunnat. Men på en en kyrkogård för rostiga bilar förekommer en hel drös av naturliga förebilder från makalösa kreationer. En tur ibland dessa dyrbarheter, är att vara barn på nytt och är en rening för själen. Det är inte väsentligt att tänka på akuta klimatproblem med dagens gamla uttjänta bilar. Endast glädjas av de mulliga arkitekturerna som man aldrig mer kommer att se på nytillverkade bilar.
Inte en enda lovlig bilkyrkogård förekommer nuförtiden i Herrestad
Det finns flertalet samlingsområden för ratade bilvrak i Sverige. Men blott ett par är ackrediterade av platsens klimatbyrå som bestående bilkyrkogårdar för trafikanter från Herrestad. Dessa uppskattade ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd finns flera dussintals modeller från början av 1900-talet och besöks av fler än femton tusen personer årsvis. Fastän ett myndighets rådslut om avlägsnande av alla uttjänta bilar, har ett godkännande, som fortlöper till 2050. Det är verkligen ett kvitto på besöksverksamhetens mening för platsen och skyddas följaktligen på bästa förfaringssätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stolthet i Värmland har inte haft samma hjälp till upprättande av kulturminnen. Här grundades en skrotningsfirma under mitten av förra seklet. Försäljning av beg. bilkomponenter pågick till 80-talet då skroten lades ned. Vraken blev kvarlämnade efter speciell omhändertagande av fordonsvraken, som var parkerade på annans mark. Ungefär tusen olika fordonsmodeller från mitten av 1900-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde fastigheten, tillät gemene man att vandra omkring och se de gamla sevärdheterna. Dessvärre har dessa påhälsningar inneburit minskade bilar. Särskilt har Volvo Pv-444 varit omtyckta för skövlare. Bara inredningar har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Värmland ska ses som kulturminne eller klimatförstörelse har diskuterats av klimatkommissionen. Idag klassificeras bilvrak, som klimatgiftigt restprodukt. Men så föråldrade bilvrak har självsanerats och miljöproblem har sanerats från marken.
Risk finns för illegal bilkyrkogård i Herrestad
Bara spöken i Herrestad kommer dock att kunna beskåda objekt från de mest kända illegala gravplatserna för antika bilar. Den mest uppseende stället anträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde grävdes cirka 200 bilar fram ur en sumpmark. Marken hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade ansvaret för handhavande och kontroll, då fordonsinnehavarna tog beslutet att jordfästa fordonet på detta smarta förfaringssätt. Och Värmland har det förekommit hemliga lockelse. Östra Sivbergs gruvhål avvecklades och vattenfylldes skyndsamt under 1920-talet. Där hittade man ett 20-tal vrak. De äldsta från 50-talet. Numera hittar man helt andra förbjudna kyrkogårdar för rostiga bilar spridda i landet. Och det är häpnadsväckande hur bedrövligt dessa ihopsamlingsställen är valda. Att se sådana på vattenskyddade ställen utan övervakning av Länsstyrelsens är anmärkningsvärt. Det handlar glasklart om uppställningsområden. Bristen på handlanden från ansvarig myndighet är närmast katastrofal och uppmuntrar till många oegentligheter. En ära måste dock lämnas till Sveriges två i särklass högättade och olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Båtnäs och Småland.