Inte någon i Hedegärde vill söka upp illegala och naturfarliga samlingsplatser för fordon. Men det är fleras dröm att besöka en bilkyrkogård. Alla återblickande bilägare drömmer om tidsskedet, då de mulliga och bensintörstiga monstren introducerades. På den svenska marknaden var amerikanska fordonsmodeller tongivande. Det är kvarlevorna från dessa märken, som frestar turister till rikets två auktoriserade skrotgårdar. Att få betrakta ett föråldrat skinande muskelknippe rullande i verkliga livet är få förunnat. Men på en en kyrkogård för rostiga bilar förekommer en hel drös av naturliga förebilder från fantastiska kreationer. En promenad ibland dessa dyrbarheter, är att vara barn på nytt och är inget man glömmer i första taget. Det är inte väsentligt att grubbla på överhängande miljöbryderier med nutidens föråldrade uttjänta bilar. Endast glädjas av de bulliga formerna som man aldrig mer kommer att se på nytillverkade bilar.
Inte en enda legal kyrkogård för rostiga bilar existerar nuförtiden i Hedegärde
Det förekommer otaliga uppställningsställen för uttjänade fordonsvrak i Sverige. Men enbart 2 är certifierade av platsens klimatbyrå som bestående bilkyrkogårdar för resande från Hedegärde. Dessa uppskattade ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse existerar flera dussintals märken från 20- till 50-talen och gästas av mer än 15 000 personer varje år. Trots ett samhällsorgans rådslut om avlägsnande av alla skrotbilar, har ett godkännande, som varar till 2050. Det är verkligen ett belägg på besöksverksamhetens värde för orten och omhuldas därför på bästa vis av kommunen. Årjängs stolthet i Värmland har inte innehaft likadan assistans till etablering av sevärdhet. Här grundades en skrotfirma under mitten av förra seklet. Handel av brukade bildelar fortgick till åttio-talet då skroten upphörde. De uttjänta fordonen blev kvarlämnade efter särskild omhändertagande av bilar, som var uppställda på annans egendom. Cirka tusen skilda bilmärken från 30-50-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde bilskroten, lät allmänheten att gå omkring och betrakta de ålderstigna klenoderna. Beklagligtvis har dessa besök medfört färre fordon. Särskilt har VW-bubblor varit omtyckta för skövlare. Bara stolar har kvarlämnats. Och om bilkyrkogården i Årjäng ska betraktas som sevärdhet eller klimatförödelse har debatterats av miljökommittén. Numera klassificeras fordonsvrak, som miljöskadligt restprodukt. Men så föråldrade vrak har självrensats och klimatbesvär har befriats från skog och mark.
Hot existerar för olaglig bilkyrkogård i Hedegärde
Ingen i Hedegärde kommer ändå att kunna se personbilar från de mest välkända illegala gravplatserna för antika bilar. Den mest kända stället upptäcktes på Sveriges största ö. I Tingstäde skyfflades omkring 200 skrotbilar fram ur ett kärr. Egendomen hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade skyldigheten för användning och övervakning, då fordonsinnehavarna bestämde sig att jordfästa fordonet på detta sluga vis. Och Värmland har haft osynliga dragplåster. Östra Sivbergs brott lades ned och vattenfylldes kvickt under 1920-talet. Där hittade man ett tjugotal fordonsvrak. De äldsta från 50-talet. Nuförtiden finner man helt andra olagliga bilkyrkogårdar utspridda i landet. Det är häpnadsväckande hur dåligt dessa samlingsställen är valda. Att se sådana på vattenskyddade ställen utan övervakning av Naturvårdsverkets är anmärkningsvärt. Det handlar solklart om samlingsställen. Bristen på åtgärder från ansvarig myndighet är närmast kass och uppmuntrar till många fuffens. En ära måste likväl lämnas till Sveriges två i särklass belevade och legitima kyrkogårdar för rostiga bilar i Båtnäs och Ryd.