När man kollar upp en illegitim uppställningsställe med bilvrak från Gustafsberg är det är inte egendomligt, att en påhälsning hos en gravplats för gamla fordon medför en återblickande av sällan känt slag. De korroderade karosserna från jänkare får en att komma ihåg om en epok som de flesta inte varit med om, men antagligen fantiserar om. Men tidsperioden för sådana nyskapelser är till ända. Förutsättningarna för miljö och bilkonsumtion har helt ändrats, även på den nord amerikanska handeln. Bastanta men väldigt stilfulla muskelknippen är ett minne blott. Och det är dessa hågkomsterna eller förhoppningar som väcks hos en brinnande gäst. Att lokalisera korroderade rester efter en primitiv typexempel förstör inte känslan om en formgivning som aldrig kommer tillbaka. I och med de flesta årliga besökarna har två gravplatser för gamla fordon i Ryd och Båtnäs lyckats få permanent behörighet för aktiviteten. Samhällets förenade intäkter från dessa får dessutom en nitisk miljösjäl att fundera. Men på något ställe har diskussionen varit kraftiga. Att få tillstånd för en etablering är emellertid förgäves. illegala ihopsamlingsområde, som miljömässigt kan jämställas med bilkyrkogårdar med personbilar, är ett ökande besvär, som tycks vara svårt att bekämpa.
Inte en enda laglig kyrkogård för rostiga bilar förekommer i dag i Gustafsberg
Det existerar otaliga ihopsamlingsområden för uttjänade bilvrak i landet. Men endast ett par är auktoriserade av lokalsamhällets klimatkontor som permanenta kyrkogårdar för rostiga bilar för resande från Gustafsberg. Dessa uppskattade områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland finns flera dussintals bilmärken från 20- till 50-talen och besöks av fler än 15 000 människor varje år. Även fast ett myndighets fastställande om elimination av alla bilar, har ett tillstånd, som varar trettio år till. Det är verkligen ett belägg på besöksnäringens roll för orten och skyddas följaktligen på ultimata sätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stolthet i Värmland har inte innehaft likadan undsättning till inrättande av sevärdhet. Här skapades en skrotningsfirma under mitten av förra seklet. Försäljning av begagnade bilkomponenter fortgick till 80-talet då bilskroten lades ned. Bilvraken blev kvarlämnade efter viss omhändertagande av bilvraken, som var placerade på annans egendom. Cirka tusen skilda fordonsmärken från mitten av 1900-talet behölls och familjen Ivansson, som ägde bilskroten, tillät allmänheten att ströva omkring och beskåda de äldre sevärdheterna. Dessvärre har dessa besök inneburit färre objekt. Framför allt har Vw bubblor varit frestande för tjuvar. Enbart stolar har kvarlämnats. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Årjäng ska ses som kulturminne eller miljöförstörelse har debatterats av klimatkommissionen. Numera bedöms ett uttjänt fordon, som miljövådligt avfall. Men så gamla vrak har självsanerats och miljöproblem har sanerats från marken.
Fara finns för illegal gravplats för gamla fordon i Gustafsberg
Inte någon i Gustafsberg kommer ändå att kunna se personbilar från de mest välkända illegala bilkyrkogårdarna. Den mest kända platsen upptäcktes på Gotland. I Tingstäde grävdes omkring 200 fordon fram ur ett kärr. Egendomen hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade skyldigheten för hantering och övervakning, då ägarna bestämde sig att begrava bilen på detta sluga förfaringssätt. Och Värmland har haft dolda sevärdheter. Östra Sivbergs malmbrott avvecklades och fylldes med vatten hastigt under 1920-talet. Där hittade man ett tjugotal vrak. De äldsta från 50-talet. Idag finner man helt andra förbjudna kyrkogårdar för rostiga bilar fördelade i riket. Och det är häpnadsväckande hur dåligt dessa ihopsamlingsställen är selekterade. Att se sådana på vattenbevarade ställen utan tillsyn av Naturvårdsverkets är påfallande. Det handlar solklart om transitområden. Försakelsen på handlanden från betrodd polis är närmast katastrofal och sporrar till många bedrägerier. En ära måste dock lämnas till landets 2 i särklass högättade och lagliga gravplatser för gamla fordon i Båtnäs och Kyrkö Mosse.