Inte någon i Underås vill bekanta sig med förbjudna och klimatskadliga ihopsamlingsområden för skrotbilar. Men det är fleras dröm att gästa en bilkyrkogård. Alla trånande fordonsägare fantiserar om epoken, då de stora och bensintörstiga odjuren presenterades. På den svenska kommersen var nord amerikanska modeller dominant. Det är vrakdelarna från dessa modeller, som dra till sig gäster till Sveriges två auktoriserade kyrkogårdar för veteran fordon. Att få observera ett föråldrat glänsande muskelpaket körande i verkligheten är få förunnat. Men på en en kyrkogård för rostiga bilar finns ett helt koppel av äkta original från fantastiska verk. En promenad mellan dessa dyrbarheter, med klockan vriden tillbaka ett sjuttiotals år och är en rening för själen. Det är inte nödvändigt att tänka på överhängande miljöbekymmer med dagens gamla bilar. Enbart trivas av de kurviga arkitekturerna som man aldrig mer kommer att se på nytillverkade bilar.
Inte en enda lagenlig kyrkogård för rostiga bilar existerar i dag i Underås
Det förekommer flertalet uppställningsområden för skrotade fordonsvrak i Sverige. Men enbart två är auktoriserade av traktens miljökansli som bestående kyrkogårdar för rostiga bilar för turister från Underås. Dessa allmänt bekanta områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse förekommer flera dussintals bilmärken från 20- till 50-talen och besöks av fler än 15 000 människor årligen. Även fast ett samhällsorgans rådslut om avlägsnande av alla personbilar, har ett bygglov, som fortlöper till 2050. Det är verkligen ett kvitto på turistnäringens roll för platsen och skyddas därför på yppersta förfaringssätt av kommunen. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte fått samma hjälp till etablering av kulturminnen. Här startades en skrot under 1950-talet. Säljande av begagnade reservdelar ägde rum till 1980-talet då bilskroten lades ned. Bilvraken blev orörda efter speciell omhändertagande av fordonsvraken, som var placerade på annans mark. Cirka tusen olika bilmodeller från 30-50-talet sparades och familjen Ivansson, som ägde bilskroten, medgav privat personer att vandra runt och betrakta de föråldrade sevärdheterna. Beklagligtvis har dessa besök resulterat i minskade objekt. Framför allt har Volkswagen-bussar varit begärliga för skövlare. Endast inredningar har kvarlämnats. Och om gravplatsen för gamla fordon i Båtnäs ska ses som sevärdhet eller klimatförödelse har debatterats av miljökommissionen. Nu för tiden klassificeras bilvrak, som klimatgiftigt avfall. Men så äldre skrotbilar har självsanerats och klimatbekymmer har sanerats från marken.
Risk existerar för lagstridig kyrkogård för rostiga bilar i Underås
Inte någon i Underås kommer ändå att kunna observera objekt från de mest kända illegala gravplatserna för antika bilar. Den mest uppseende stället anträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde schaktades ungefär 200 uttjänta bilar fram ur en sankmark. Fastigheten hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade ansvaret för skötsel och kontroll, då bilägarna beslöt att begrava fordonet på detta listiga vis. Och Värmland har det förekommit hemliga lockelse. Östra Sivbergs malmbrott lades ned och fylldes med vatten skyndsamt under 1920-talet. Där påträffades ett tjugotal fordonsvrak. De äldsta från 50-talet. Nuförtiden hittar man helt andra olagliga gravplatser för gamla fordon fördelade i landet. Och det är häpnadsväckande hur förkastligt dessa samlingsplatser är selekterade. Att beskåda sådana på vattenskyddade områden utan övervakning av Trafikverkets är anmärkningsvärt. Det handlar uppenbart om uppställningsplatser. Försakelsen på ingripanden från ansvarig myndighet är närmast katastrofal och sporrar till många bedrägerier. En heder måste likväl lämnas till Sveriges två i särklass förnämsta och legitima bilkyrkogårdar i Båtnäs och Kyrkö Mosse.