Den bilinnehavare från Fossum som vill vara med om en återblickande tripp i fordonshistorien ska gästa en bilkyrkogård, som är motsatsen till en lagstridig upplag med uttjänta fordon. Här kan man påträffa hundratals märken av annorlunda bilmodeller från mitten av 1900-talet. Amerikanare stora som hus blandas med små europeiska i en mäktig mix. Mycket av interiörerna är försvunnen för länge sedan och karosserna liknar rost skrot. Men de uppskattade utseendena kan man ännu se. Att gravplatserna för antika bilar i Småland och Båtnäs har blivit ortens främsta dragplåster är inte så konstigt. Även granskande miljöfalanger, som förordnat om borttransport av fordonsvraken, har tvingats förändra förhållningssätt i och med intäkterna som rullar in till kommunen. Beklagligtvis har dessa charmfulla platser fått förbjudna efterträdare, som tycks bunkra kasserade personbilar. Nya tuffa krav hejdar emellertid legitim upprättande. Att återvinna bilen med inlämnande av registreringsbevis, bilskrotsintyg med avfärdande från bilregistret samt upprensning av klimatskadligt avfall erfordrar andra lagar. Men de nuvarande 2 lagliga fordonsplatserna kommer att roa fordonsentusiasterna i framtiden.
Ingen laglig bilkyrkogård förekommer nuförtiden i Fossum
Det förekommer en del uppställningsområden för uttjänade bilar i landet. Men endast två är godkända av områdets miljökontor som varaktiga gravplatser för gamla fordon för turister från Fossum. Dessa berömda ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd finns många hundra bilmodeller från 20- till 50-talen och gästas av mer än 15 000 personer varje år. Även fast ett kommunalt fastställande om avlägsnande av alla fordon, har ett bygglov, som fortgår till 2050. Det om inget är ett belägg på turistverksamhetens betydelse för orten och skyddas således på yppersta förfaringssätt av kommunen. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte haft likadan undsättning till upprättande av kulturminnen. Här startades en bilskrot under 1950-talet. Säljande av brukade bilreservdelar höll på till 80-talet då skroten lades ned. Fordonsvraken blev stående kvar efter särskild tvångsförflyttning av bilvraken, som var placerade på annans egendom. Typ tusen olika märken från 30-50-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde fastigheten, medgav allmänheten att promenera runt och iaktta de äldre rariteterna. Tyvärr har dessa påhälsningar medfört minskade fordon. Framför allt har Volvo Pv-444 varit omtyckta för plundrare. Bara inredningar har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Årjäng skall betraktas som kulturminne eller miljöförstörelse har debatterats av klimatutskottet. Numera klassas en utjänad bil, som klimatskadligt restprodukt. Men så föråldrade bilvrak har självsanerats och klimatproblem har befriats från skog och mark.
Hot existerar för illegal gravplats för gamla fordon i Fossum
Inte någon i Fossum kommer ändå att kunna observera objekt från de mest välkända illegitima bilkyrkogårdarna. Den mest kända stället påträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde grävdes cirka 200 uttjänta bilar fram ur en sankmark. Egendomen hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade ansvaret för hantering och tillsyn, då fordonsägarna bestämde sig att jordfästa fordonet på detta finurliga sätt. Och Värmland har haft osynliga attraktioner. Östra Sivbergs brott fasades ut och fylldes med vatten hastigt under 1920-talet. Där anträffades ett tjugotal fordonsvrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Nuförtiden hittar man helt andra illegala gravplatser för gamla fordon spridda i landet. Och det är häpnadsväckande hur bedrövligt dessa samlingsplatser är utvalda. Att se sådana på vattenbevarade områden utan granskning av Miljövårdsverkets är egendomligt. Det handlar obestridligt om uppställningsplatser. Försakelsen på handlanden från betrodd myndighet är närmast kass och sporrar till många fuffens. En heder måste likväl lämnas till landets två i särklass belevade och lagenliga bilkyrkogårdar i Båtnäs och Ryd.