Ingen i Fasseröd vill söka upp illegitima och klimatskadliga samlingsställen för uttjänta bilar. Men det är mångas fantasi att hälsa på en kyrkogård för rostiga bilar. Alla nostalgiska ägare drömmer om tidsskedet, då de väldiga och bensintörstiga monstren introducerades. På den svenska kommersen var amerikanska bilmärken tongivande. Det är vrakdelarna från dessa bilmärken, som dra till sig turister till Sveriges 2 auktoriserade skrotgårdar. Att få beskåda ett gammalt blankpolerad muskelknippe körande i verkliga livet är få förunnat. Men på en en gravplats för gamla fordon existerar ett helt koppel av naturliga förebilder från fantastiska produkter. En tur jämte dessa klenoder, är att vara barn på nytt och är inget man glömmer i första taget. Det är inte väsentligt att filosofera på akuta miljöbryderier med nutidens ålderstigna uttjänta bilar. Bara njuta av de bulliga gestaltningarna som man aldrig mer kommer att se på nytillverkade bilar.
Inte en enda tillåten bilkyrkogård finns nuförtiden i Fasseröd
Det förekommer flera uppställningsplatser för ratade bilvrak i Sverige. Men enbart 2 är godkända av regionens klimatkontor som bestående gravplatser för gamla fordon för trafikanter från Fasseröd. Dessa allmänt bekanta ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland existerar många hundra fordonsmärken från början av 1900-talet och besöks av mer än femton tusen människor årsvis. Trots ett departements beslut om elimination av alla skrotbilar, har ett tillstånd, som varar trettio år till. Det är verkligen ett bevis på besöksverksamhetens betydelse för orten och värnas följaktligen på yppersta förfaringssätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte haft samma assistans till etablering av kulturminnen. Här startades en bilskrotnings-företag under 1950-talet. Säljande av beg. bilreservdelar fortgick till åttio-talet då skroten lades ned. Bilvraken blev stående kvar efter särskild omhändertagande av skrotbilar, som var uppställda på annans mark. Cirka tusen olika fordonsmärken från 30-50-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde fastigheten, medgav allmänheten att promenera omkring och observera de gamla rariteterna. Tragiskt nog har dessa påhälsningar inneburit minskade fordon. Särskilt har Volvo Pv-444 varit frestande för plundrare. Bara inredningar har lämnats kvar. Och om kyrkogården för rostiga bilar i Årjäng ska betraktas som turistattraktion eller klimatförstörelse har debatterats av miljönämnden. Idag rangordnas ett uttjänt fordon, som klimatvådligt restprodukt. Men så äldre bilvrak har självsanerats och miljöproblem har befriats från skog och mark.
Risk existerar för förbjuden bilkyrkogård i Fasseröd
Inte en själ i Fasseröd kommer ändå att kunna betrakta fordon från de mest välkända olagliga bilkyrkogårdarna. Den mest kända stället hittades på Gotland. I Tingstäde grävdes omkring 200 bilar fram ur en sankmark. Marken hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade ansvaret för hantering och tillsyn, då fordonsinnehavarna tog beslutet att dölja bilen på detta fiffiga sätt. Och Värmland har det förekommit hemliga besöksmål. Östra Sivbergs gruva fasades ut och vattenfylldes omedelbart under 1920-talet. Där påträffades ett tjugotal skrotbilar. De äldsta är över 70 år gamla. Nuförtiden hittar man helt andra olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar fördelade i landet. Det är förbluffande hur uselt dessa uppställningsområden är valda. Att beskåda sådana på vattenbevarade områden utan kontroll av Naturvårdsverkets är egendomligt. Det handlar obestridligt om uppställningsställen. Avsaknaden på åtgärder från betrodd polis är närmast ödesdiger och sporrar till många bedrägerier. En ära måste likväl lämnas till landets två i särklass högättade och olagliga gravplatser för gamla fordon i Värmland och Kyrkö Mosse.