Att se en dumpade fordon i naturen är en avsky. Men raggare från Elseberg frestas ändå till en bilkyrkogård som flugor till en sockerbit. Och i landet existerar ett par lagligt upprättade bilskrotar, som förändrats till uppseendeväckande fordonsvrak-visningar. Hundratals fordon med olika fordonsmärken från 40- till 60-talet finns utspridda för beskådning emellan träd och buskar. Det är fler än bilentusiaster som högaktar storlekar och formgivningar av raggaråken. Vackra bullformade drag och jättelika hästkrafter var dåtidens principer för en duglig produkt. Verken uppskattas än idag av tiotusentals turister årsvis. Skrot kyrkogårdarna har övergått till ortens mjölkko och genererar de bästa turistintäkterna. Dessa pengar har också tyglat naturvännernas fordran på borttransport och upphörande av sysselsättningarna. Men en nystart eller utvidgning av en sådan anläggning är helt stoppad genom Miljövårdsverkets begäran att återvinna en uttömd skrotbil för recirkulation.
Inte en enda legitim bilkyrkogård finns idag i Elseberg
Det existerar otaliga samlingsplatser för avdankade fordonsvrak i Sverige. Men blott två är godkända av regionens klimatkontor som permanenta kyrkogårdar för rostiga bilar för resande från Elseberg. Dessa kända platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland finns många hundra modeller från början av 1900-talet och gästas av mer än femton tusen personer årligen. Trots ett departements rådslut om utgallring av alla uttjänta bilar, har ett tillstånd, som fortgår trettio år till. Det om inget är ett bevis på turistnäringens roll för orten och omhuldas således på yppersta förfaringssätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte innehaft samma undsättning till inrättande av attraktion. Här grundades en skrotfirma under mitten av förra seklet. Säljande av brukade delar pågick till åttio-talet då bilskroten upplöstes. Vraken blev orörda efter viss omhändertagande av skrotbilar, som var parkerade på annans mark. Typ tusen olika bilmodeller från 30-50-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde bilskroten, medgav privat personer att vandra omkring och iaktta de förlegade rariteterna. Sorgligt nog har dessa besök resulterat i minskade fordon. Speciellt har Vw bubblor varit tilltalande för skövlare. Endast inredningar har kvarlämnats. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Båtnäs ska betraktas som turistattraktion eller miljöförstörelse har avhandlas av miljöutskottet. Idag kategoriseras skrotbil, som klimatvådligt restprodukt. Men så föråldrade vrak har självrensats och miljöbesvär har sanerats från marken.
Fara existerar för illegal kyrkogård för rostiga bilar i Elseberg
Inte en kotte i Elseberg kommer likväl att kunna observera personbilar från de mest kända illegala skrot-kyrkogårdarna. Den mest kända stället hittades på Gotland. I Tingstäde schaktades cirka 200 skrotbilar fram ur ett kärr. Egendomen hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade ansvaret för handhavande och kontroll, då bilinnehavarna beslöt att dölja fordonet på detta sluga förfaringssätt. Och Värmland har det förekommit osynliga attraktioner. Östra Sivbergs brott avvecklades och vattenfylldes hastigt under 1920-talet. Där hittade man ett 20-tal uttjänta bilar. De äldsta från 50-talet. Idag finner man helt andra illegala bilkyrkogårdar fördelade i Sverige. Det är förvånande hur illa dessa samlingsområden är utvalda. Att beskåda sådana på vattenbevarade områden utan kontroll av Naturvårdsverkets är anmärkningsvärt. Det handlar obestridligt om samlingsområden. Försakelsen på aktioner från betrodd myndighet är närmast kass och inspirerar till många fuffens. En heder måste likväl lämnas till Sveriges två i särklass belevade och olagliga gravplatser för gamla fordon i Årjäng och Kyrkö Mosse.