Förbjudna insamlingsutrymme med uttjänta bilar i Sylte motarbetas av Miljöpartiet. Men två kyrkogårdar för rostiga bilar i Sverige finns kvar som ett resultat av den stora avkastningen till kommunens penningkista. Samhället runtom Ryd och Båtnäs har övergått till hela länens stora dragplåster. Att iaktta på de rostiga uttjänta fordonen från 1950-talet är att vrida klockan till samma tidpunkt. Möjligtvis är det nord amerikanska monster, som får den ofördragsamma fordonsinnehavaren att vrida klockan bakåt. Och det har vi förståelse för. Produktutformare, som var fordonsdesigner, byggde bilar med enbart form som förebild. Massiva välskapta törstiga fordon med motiv på dörrarna presenterades med överdådig prakt. När en tillbakablickande turist har drömmar om dåtiden, minns han inte på de jättelika naturdilemmat sådana bilar skulle förorsaka med nutidens miljösynsätt. Och där förbjudna platser med bilar är en hemsk upplevelse för aktivister. Men föreställningar och drömmar skadar inte klimatet. Så den avslappnande vandringen kring de rostangripna vraken är en lisa för själen. Och samhällets penningförråd ökar för varje turist.
Inte en enda laglig kyrkogård för rostiga bilar existerar i dag i Sylte
Det finns många ihopsamlingsplatser för skrotade fordon i landet. Men enbart 2 är behöriga av traktens miljöbyrå som permanenta bilkyrkogårdar för resenärer från Sylte. Dessa allmänt bekanta ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse förekommer många hundra fordonsmärken från 20- till 50-talen och gästas av fler än femton tusen individer årligen. Trots ett departements beslut om utrensning av alla bilar, har ett godkännande, som varar trettio år till. Det om inget är ett belägg på besöksverksamhetens roll för orten och värnas således på ultimata förfaringssätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte fått samma assistans till upprättande av sevärdhet. Här grundades en bildemontering under 1950-talet. Handel av begagnade bilreservdelar pågick till 80-talet då bilskroten lades ned. Fordonsvraken blev orörda efter speciell omhändertagande av skrotbilarna, som var uppställda på annans egendom. Omkring tusen skilda modeller från 30-50-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde skroten, tillät gemene man att promenera omkring och iaktta de äldre rariteterna. Tragiskt nog har dessa besök inneburit färre personbilar. Speciellt har Saab V-4 varit populära för skövlare. Bara dörrmattor har lämnats kvar. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Årjäng ska ses som kulturminne eller miljöförödelse har diskuterats av klimatkommittén. Nu för tiden klassificeras en utjänad bil, som klimatgiftigt avfall. Men så äldre bilvrak har självsanerats och klimatproblem har befriats från skog och mark.
Fara existerar för olaglig bilkyrkogård i Sylte
Ingen i Sylte kommer ändå att kunna betrakta fordon från de mest välkända förbjudna gravplatserna för antika bilar. Den mest uppmärksammade platsen upptäcktes på Gotland. I Tingstäde skyfflades cirka 200 personbilar fram ur en sumpmark. Marken hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade ansvaret för handhavande och tillsyn, då bilägarna beslöt att dölja fordonet på detta smarta förfaringssätt. Och Värmland har det förekommit hemliga lockelse. Östra Sivbergs gruvhål fasades ut och fylldes med vatten skyndsamt under 1920-talet. Där förekom ett tjugotal uttjänta bilar. De äldsta från 50-talet. Nuförtiden finner man helt andra förbjudna kyrkogårdar för rostiga bilar fördelade i riket. Det är förvånande hur bedrövligt dessa samlingsområden är valda. Att se sådana på vattenbevarade områden utan tillsyn av Trafikverkets är egendomligt. Det handlar glasklart om transitplatser. Avsaknaden på ingripanden från ansvarig myndighet är närmast kass och sporrar till många bedrägerier. En heder måste dock lämnas till landets 2 i särklass högättade och legitima kyrkogårdar för rostiga bilar i Årjäng och Ryd.