Att se en dumpade fordon i miljön är en vämjelse. Men raggare från Överby lockas likväl till en gravplats för gamla fordon som pirayor till en köttbit. I landet finns två legitimt etablerade skrotar, som förändrats till osannolika fordons-utställningar. Hundratals fordon med olika modeller från mitten av 1900-talet finns spridda för begrundan bland träd och buskar. Det är fler än bilentusiaster som beundrar muskelpaketen och formgivningar av de amerikanska giganterna. Läckra bullformade linjer och stora motorer var dåtidens normer för en kvalificerad vara. Verken hedras ännu av tiotusentals turister årligen. Gravplatserna för antika bilar har förvandlas till hemkommunernas stora inkomstkälla och genererar de bästa besökspengarna. Dessa vinster har dessutom tyglat naturkämparna fordran på borttransport och nedläggning av sysselsättningarna. Men en nystart eller utökning av en sådan inrättning är helt stoppad igenom Trafikverkets fordran att skrota en färdiganvänd bil för regenerering.
Inte en enda legal bilkyrkogård förekommer i dag i Överby
Det existerar några uppställningsställen för uttjänade bilvrak i landet. Men enbart 2 är certifierade av platsens miljökontor som permanenta gravplatser för gamla fordon för resande från Överby. Dessa allmänt bekanta områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland existerar flera dussintals fordonsmodeller från början av 1900-talet och besöks av fler än femton tusen personer varje år. Fastän ett samhällsorgans beslut om utgallring av alla personbilar, har ett godkännande, som varar trettio år till. Det om inget är ett bevis på turistnäringens värde för orten och vårdas följaktligen på lämpligaste sätt av samhället. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte haft samma assistans till etablering av attraktion. Här grundades en bilskrotnings-företag under mitten av förra seklet. Säljande av brukade bilkomponenter pågick till 80-talet då verksamheten upphörde. Fordonsvraken blev stående kvar efter särskild tvångsförflyttning av bilvraken, som var parkerade på annans mark. Typ tusen olika bilmärken från 30-50-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde företaget, medgav allmänheten att vandra omkring och observera de gamla sevärdheterna. Dessvärre har dessa vistelser medfört minskade fordon. Framför allt har Volvo Pv-444 varit tilltalande för plundrare. Endast inredningar har lämnats kvar. Och om kyrkogården för rostiga bilar i Båtnäs ska betraktas som kulturminne eller klimatkatastrof har diskuterats av miljönämnden. Nuförtiden kategoriseras fordonsvrak, som miljögiftigt restprodukt. Men så föråldrade bilvrak har självrensats och klimatproblem har sanerats från marken.
Hot finns för illegal gravplats för gamla fordon i Överby
Inte någon i Överby kommer likväl att kunna betrakta fordon från de mest kända olagliga skrot-kyrkogårdarna. Den mest kända platsen påträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde schaktades cirka 200 uttjänta bilar fram ur ett kärr. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade ansvaret för hantering och övervakning, då ägarna bestämde sig att dölja fordonet på detta smarta förfaringssätt. Och Värmland har det förekommit osynliga sevärdheter. Östra Sivbergs brott avvecklades och vattenfylldes hastigt under 1920-talet. Där förekom ett tjugotal uttjänta bilar. De äldsta är över 70 år gamla. Nuförtiden finner man helt andra illegala bilkyrkogårdar spridda i landet. Och det är förbluffande hur bedrövligt dessa samlingsplatser är valda. Att observera sådana på vattenbevarade områden utan tillsyn av Naturvårdsverkets är anmärkningsvärt. Det handlar glasklart om transitområden. Bristen på handlanden från betrodd myndighet är närmast ödesdiger och sporrar till många bedrägerier. En heder måste likväl lämnas till Sveriges 2 i särklass högättade och olagliga gravplatser för gamla fordon i Årjäng och Småland.