Illegala samlingsområde med personbilar i Hanhals bekämpas av Miljöpartiet. Men två gravplatser för gamla fordon i Sverige finns kvar på grund av den väldiga behållningen till ortens ekonomi. Orten kring Kyrkö Mosse och Värmland har övergått till hela landets stora turistattraktion. Att se på de rostiga skrotbilarna från mitten av förra seklet är att resa tillbaka med tiden. Troligen är det nord amerikanska monster, som får den kompromisslösa bilägaren att bli trånande. Och med allt rätt. Formgivare, som var bilarkitekter, byggde personbilar med bara utseende som förebild. Massiva välskapta törstiga personbilar med eldsflammor på bagageluckan introducerades med överdådig prakt. När en tillbakablickande besökare drömmer om dåtiden, reflekterar han inte på de ofantliga naturproblematiken sådana bilar skulle orsaka med nutidens klimatperspektiv. Och där illegitima områden med personbilar är en gastkramning för handlingsivrare. Men föreställningar och drömmar försvagar inte miljön. Så den avslappnande promenaden omkring de rostangripna skrotbilarna är som att födas på nytt. Och samhällets intäkter ökar för varje gäst som kommer.
Ingen lagenlig bilkyrkogård finns i dag i Hanhals
Det existerar massa uppställningsplatser för ratade vrak i landet. Men enbart 2 är auktoriserade av ortens klimatbyrå som bestående gravplatser för gamla fordon för resande från Hanhals. Dessa allmänt bekanta ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland finns flera dussintals bilmodeller från början av 1900-talet och gästas av fler än femton tusen individer årligen. Fastän ett samhällsorgans rådslut om utrensning av alla fordon, har ett tillstånd, som fortgår till 2050. Det är verkligen ett belägg på turistnäringens betydelse för orten och vårdas därför på yppersta sätt av samhället. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte innehaft likadan undsättning till inrättande av attraktion. Här startades en bilskrot under mitten av förra seklet. Handel av brukade bilreservdelar höll på till 80-talet då verksamheten lades ned. Skrotbilarna blev kvarlämnade efter viss omhändertagande av bilvraken, som var placerade på annans egendom. Omkring tusen skilda fordonsmodeller från mitten av 1900-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde företaget, tillät vanligt folk att promenera omkring och beskåda de föråldrade klenoderna. Olyckligtvis har dessa vistelser inneburit minskade bilar. Först och främst har Volkswagen-bussar varit begärliga för tjuvar. Bara fälgar med däck har lämnats kvar. Och om bilkyrkogården i Värmland skall betraktas som sevärdhet eller klimatförödelse har argumenterats av miljökommissionen. Nu för tiden bedöms fordonsvrak, som miljöfarligt avfall. Men så förlegade skrotbilar har självrensats och klimatproblem har befriats från skog och mark.
Fara förekommer för illegal kyrkogård för rostiga bilar i Hanhals
Inte någon i Hanhals kommer ändå att kunna betrakta personbilar från de mest välkända illegala bilkyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade stället upptäcktes på Gotland. I Tingstäde grävdes ungefär 200 fordon fram ur en sumpmark. Marken hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade skyldigheten för skötsel och övervakning, då bilägarna bestämde sig att jordfästa bilen på detta sluga förfaringssätt. Och Värmland har det förekommit osynliga sevärdheter. Östra Sivbergs brott lades ned och fylldes med vatten snabbt under 1920-talet. Där hittade man ett tjugotal bilvrak. De äldsta från 50-talet. Numera hittar man helt andra illegitima gravplatser för gamla fordon utspridda i landet. Och det är förvånande hur förkastligt dessa uppställningsplatser är selekterade. Att se sådana på vattenbevarade ställen utan tillsyn av Miljövårdsverkets är anmärkningsvärt. Det handlar solklart om uppställningsområden. Försakelsen på åtgärder från ansvarig polis är närmast kass och uppmuntrar till många fuffens. En heder måste likväl lämnas till landets 2 i särklass förnämsta och legitima bilkyrkogårdar i Årjäng och Småland.