När man kollar upp en förbjuden samlingsområde med färdiganvända fordon från Björndalen är det är inte underligt, att en påhälsning på en gravplats för gamla fordon innebär en nostalgitripp av sällan känt slag. De väldigt åtgångna skrothögarna från amerikanare påminner om en tid som de flesta inte upplevt, men kanske har drömmar om. Men tiden för sådana nyskapelser är slut. Förutsättningarna för miljö och fordonskonsumtion har helt förvandlats, också på den amerikanska handeln. Mastiga men fantastiskt stilfulla muskelknippen är i det förflutna. Och det är dessa minnen eller drömmar som triggas hos en brinnande gäst. Att hitta korroderade vrakdelar efter en primitiv form dämpar inte känslan om ett verk som inte någon gång kommer åter. I och med de flesta årliga turisterna har 2 gravplatser för gamla fordon i Ryd och Årjäng lyckats få varaktigt tillstånd för rörelsen. Kommunens samlade förtjänster från dessa får också en rabiat klimatkämpe att fundera. Men på nåt ställe har tongångarna varit högljudda. Att söka tillstånd för en upprättande är däremot förgäves. förbjudna samlingsutrymme, som klimatenligt kan jämställas med kyrkogårdar för rostiga bilar med skrotbilar, är ett växande dilemma, som verkar vara tufft att bekämpa.
Inte någon lagenlig gravplats för gamla fordon finns nu för tiden i Björndalen
Det förekommer flera ihopsamlingsområden för ratade vrak i landet. Men endast två är behöriga av ortens klimatbyrå som bestående gravplatser för gamla fordon för resande från Björndalen. Dessa omtalade ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse finns många hundra bilmärken från början av 1900-talet och gästas av mer än femton tusen människor årsvis. Även fast ett myndighets fastställande om elimination av alla personbilar, har ett tillstånd, som fortlöper till 2050. Det är verkligen ett belägg på besöksverksamhetens innebörd för platsen och skyddas därför på bästa vis av kommunen. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte innehaft samma stöd till etablering av attraktion. Här grundades en bilskrot under 1950-talet. Försäljning av brukade bilreservdelar fortgick till åttio-talet då verksamheten upplöstes. Vraken blev stående kvar efter viss omhändertagande av skrotbilarna, som var placerade på annans mark. Ungefär tusen skilda bilmärken från 30-50-talet bevarades och familjen Ivansson, som ägde företaget, lät privat personer att ströva runt och betrakta de äldre rariteterna. Beklagligtvis har dessa besök inneburit minskade objekt. Framför allt har Saab V-4 varit populära för skövlare. Bara fälgar med däck har kvarlämnats. Och om bilkyrkogården i Värmland ska ses som kulturminne eller klimatförstörelse har diskuterats av miljönämnden. Nuförtiden klassificeras bilvrak, som miljöfarligt restprodukt. Men så gamla bilvrak har självsanerats och klimatbesvär har sanerats från marken.
Hot finns för illegitim kyrkogård för rostiga bilar i Björndalen
Inte en själ i Björndalen kommer ändå att kunna betrakta fordon från de mest välkända illegitima skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppseende stället anträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde grävdes cirka 200 personbilar fram ur ett kärr. Marken hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade ansvaret för handhavande och kontroll, då fordonsinnehavarna tog beslutet att begrava fordonet på detta smarta förfaringssätt. Och Värmland har haft osynliga attraktioner. Östra Sivbergs malmbrott fasades ut och fylldes med vatten omgående under 1920-talet. Där påträffades ett tjugotal uttjänta bilar. De äldsta är över 70 år gamla. Idag hittar man helt andra illegitima gravplatser för gamla fordon fördelade i riket. Och det är förbluffande hur uselt dessa ihopsamlingsställen är utvalda. Att se sådana på vattenskyddade ställen utan övervakning av Länsstyrelsens är anmärkningsvärt. Det handlar obestridligt om samlingsområden. Avsaknaden på aktioner från ansvarig myndighet är närmast kass och sporrar till många fuffens. En heder måste ändå lämnas till Sveriges två i särklass belevade och lagliga bilkyrkogårdar i Värmland och Kyrkö Mosse.