Ingen nostalgisk bilinnehavare från Dannebacken färdas genom Båtnäs eller Kyrkö Mosse utan att hälsa på en av de här gravplatser för gamla fordon. Här finns hundratals skrotbilar från mitten av förra seklet. Gamla fordonsvrak ligger utan ordning. Men de förlegade skönheternas skepnad går inte att sumpa. Man måste inte vara bilfantaster för att avguda stålskeletten som övergått till rostiga med åren. Forna fordonstekniker behövde inte grubbla på luftfriktion eller bränslekonsumtion. Så på ritbrädet skapades fordon med dimension och gestaltning som aldrig mer kommer fabriceras. Inte ens i fantasin. Och Kyrkogården för rostiga bilar har omvandlas till samhällets stora besöksmål för turister. De genererar årligen de största inkomstkällorna för förutnämnda platser. Så det överraskar ingen, att naturkontoren är glada numera. Men några nyetableringar kan inte förväntas. Miljövårdsverket har genom hårda bilskrotningslagar har förbjudit efterkommande. Sorgligt nog finns det massor av illegitima uppsamlingsområden med äldre bilar. De tycks verka ogenerat, när tillsynsorganet Länsstyrelsen inte påverkas på oegentligheterna.
Inte en enda lagenlig gravplats för gamla fordon förekommer idag i Dannebacken
Det finns många uppställningsplatser för kasserade fordon i Sverige. Men blott 2 är legitimerade av platsens miljökansli som varaktiga bilkyrkogårdar för resenärer från Dannebacken. Dessa omtalade områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland existerar flera dussintals bilmärken från 20- till 50-talen och besöks av fler än femton tusen individer årligen. Även fast ett kommunalt rådslut om elimination av alla bilar, har ett godkännande, som varar till 2050. Det om inget är ett belägg på turistverksamhetens mening för orten och värnas således på bästa sätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte haft likadan hjälp till upprättande av kulturminnen. Här skapades en skrotfirma under 1950-talet. Säljande av brukade reservdelar fortgick till åttio-talet då verksamheten upplöstes. Bilvraken blev stående kvar efter viss tvångsförflyttning av bilvraken, som var uppställda på annans egendom. Typ tusen skilda modeller från mitten av 1900-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde skroten, tillät allmänheten att promenera omkring och beskåda de förlegade klenoderna. Tragiskt nog har dessa påhälsningar resulterat i minskade fordon. Framför allt har Volvo Pv-444 varit begärliga för tjuvar. Bara fälgar med däck har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Årjäng ska ses som kulturminne eller klimatförstörelse har avhandlas av miljönämnden. Nu för tiden klassificeras en uttjänad bil, som klimatvådligt avfall. Men så förlegade vrak har självrensats och miljöbekymmer har sanerats från marken.
Risk förekommer för illegal bilkyrkogård i Dannebacken
Inte en kotte i Dannebacken kommer dock att kunna se fordon från de mest välkända förbjudna gravplatserna för antika bilar. Den mest uppmärksammade platsen påträffades på Gotland. I Tingstäde grävdes cirka 200 fordon fram ur ett kärr. Marken hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade skyldigheten för skötsel och övervakning, då fordonsinnehavarna beslöt att begrava bilen på detta finurliga vis. Och Värmland har det förekommit osynliga lockelse. Östra Sivbergs gruva lades ned och fylldes med vatten snabbt under 1920-talet. Där hittade man ett 20-tal skrotbilar. De äldsta är över 70 år gamla. Numera finner man helt andra olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar utspridda i riket. Det är förvånande hur dåligt dessa uppställningsområden är valda. Att se sådana på vattenbevarade ställen utan tillsyn av Länsstyrelsens är påfallande. Det handlar solklart om uppställningsplatser. Försakelsen på handlanden från ansvarig polis är närmast kass och uppmuntrar till många bedrägerier. En heder måste dock lämnas till landets 2 i särklass belevade och legitima bilkyrkogårdar i Båtnäs och Kyrkö Mosse.