Bilkyrkogårdar betraktas som kulturminnen eller naturförödelse beroende på vem som uttalar sig. Till de senare hör illegitima bilplatser i Malöga för äldre skrotbilar. Men ett par av landets mest välkända har ändå övergått till mycket stora och inkomstbringande attraktioner. Däribland flera av skrotbilarna kan man hitta en del modeller som hängt med i graven. Att observera föråldrade fordonsmärken är även en lycka för en tillbakablickande bilägare. Men det är amerikanarna från 40-60-talet som ger mest intryck. Under den eran konstruerades de rundaste strukturerna ett bil överhuvudtaget skådat. Och de gamla intrycken från alla dessa äldre klenoder kan man se på en småländsk bilkyrkogård.
Ingen lagenlig gravplats för gamla fordon finns idag i Malöga
Det finns massa uppställningsställen för avdankade vrak i Sverige. Men endast ett par är certifierade av traktens miljöavdelning som bestående kyrkogårdar för rostiga bilar för resande från Malöga. Dessa berömda ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd förekommer många hundra bilmodeller från början av 1900-talet och besöks av fler än 15 000 människor varje år. Även fast ett departements beslut om elimination av alla bilar, har ett bygglov, som fortlöper till 2050. Det om inget är ett belägg på besöksnäringens betydelse för platsen och värnas således på lämpligaste förfaringssätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte fått likadan undsättning till upprättande av kulturminnen. Här startades en skrotningsfirma under mitten av förra seklet. Säljande av brukade bilreservdelar pågick till 80-talet då verksamheten upphörde. Bilvraken blev kvarlämnade efter viss tvångsförflyttning av skrotbilarna, som var uppställda på annans egendom. Ungefär tusen olika fordonsmodeller från mitten av 1900-talet sparades och familjen Ivansson, som ägde bilskroten, lät gemene man att vandra runt och se de gamla sevärdheterna. Sorgligt nog har dessa vistelser resulterat i minskade fordon. Framför allt har Volvo Pv-444 varit begärliga för tjuvar. Endast fälgar med däck har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Värmland skall betraktas som sevärdhet eller klimatförödelse har diskuterats av miljökommittén. Nu för tiden klassificeras ett uttjänt fordon, som miljögiftigt avfall. Men så äldre bilvrak har självrensats och klimatproblem har befriats från skog och mark.
Risk förekommer för lagstridig bilkyrkogård i Malöga
Inte någon i Malöga kommer dock att kunna se fordon från de mest kända förbjudna gravplatserna för antika bilar. Den mest uppmärksammade stället upptäcktes på Gotland. I Tingstäde grävdes ungefär 200 fordon fram ur en myr. Marken hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade skyldigheten för skötsel och tillsyn, då bilägarna beslöt att dölja fordonet på detta smarta förfaringssätt. Och Värmland har haft osynliga attraktioner. Östra Sivbergs gruvhål avvecklades och fylldes med vatten hastigt under 1920-talet. Där fann man ett tjugotal fordonsvrak. De äldsta är över 70 år gamla. Nuförtiden finner man helt andra förbjudna bilkyrkogårdar utspridda i Sverige. Och det är förbluffande hur dåligt dessa uppställningsplatser är valda. Att se sådana på vattenskyddade områden utan granskning av Naturvårdsverkets är anmärkningsvärt. Det handlar uppenbart om uppställningsområden. Försakelsen på ingripanden från ansvarig polis är närmast ödesdiger och sporrar till många fuffens. En ära måste emellertid lämnas till Sveriges 2 i särklass förnämsta och lagliga bilkyrkogårdar i Båtnäs och Kyrkö Mosse.