När man tittar på en illegal uppsamlingsområde med fordonsvrak från Källstorp är det är inte egendomligt, att en påhälsning på en bilkyrkogård ger en tillbakablickande som man inte ofta känner. De rostiga skrothögarna från jänkare får en att komma ihåg om en epok som många inte fått ta del av, men eventuellt fantiserar om. Men tidsperioden för sådana nyskapelser är slut. Premisserna för klimat och fordonskonsumtion har totalt ändrats, även på den amerikanska marknaden. Massiva men fantastiskt smakfulla åkdon är en förgången tidsperiod. Och det är dessa minnen eller förhoppningar som upplivas hos en glödande gäst. Att påträffa väldigt åtgångna rester efter en enkel typexempel fråntar inte uppfattningen om en skapelse som inte någon gång kommer tillbaka. I och med de flesta årliga turisterna har 2 gravplatser för gamla fordon i Småland och Värmland lyckats få permanent tillstånd för aktiviteten. Kommunens ackumulerade vinster från dessa får även en inbiten klimataktivist att reflektera. Men på nåt ställe har diskussionen varit kraftiga. Att söka auktorisation för en etablering är emellertid förgäves. olagliga samlingsområde, som naturenligt kan jämställas med kyrkogårdar för rostiga bilar med uttjänta bilar, är ett ökande dilemma, som tycks vara svårt att motarbeta.
Ingen legitim gravplats för gamla fordon existerar i dag i Källstorp
Det existerar en del ihopsamlingsställen för skrotade bilar i landet. Men endast ett par är behöriga av lokalsamhällets miljöavdelning som bestående kyrkogårdar för rostiga bilar för resande från Källstorp. Dessa allmänt bekanta områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse förekommer många hundra modeller från början av 1900-talet och besöks av mer än femton tusen individer varje år. Trots ett kommunalt rådslut om elimination av alla bilar, har ett godkännande, som fortgår trettio år till. Det om inget är ett kvitto på turistverksamhetens betydelse för platsen och vårdas för den skull på ultimata vis av samhället. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte innehaft likadan hjälp till inrättande av kulturminnen. Här grundades en bilskrot under 1950-talet. Säljande av brukade bilreservdelar fortgick till 80-talet då verksamheten upplöstes. Bilvraken blev kvarlämnade efter speciell omhändertagande av bilvraken, som var parkerade på annans mark. Ungefär tusen olika fordonsmodeller från mitten av 1900-talet bevarades och familjen Ivansson, som ägde skroten, medgav allmänheten att ströva runt och se de förlegade klenoderna. Tragiskt nog har dessa besök resulterat i färre fordon. Först och främst har Vw bubblor varit omtyckta för plundrare. Bara fälgar med däck har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Värmland skall ses som sevärdhet eller miljöförödelse har avhandlas av miljökommissionen. Nuförtiden klassas bilvrak, som klimatgiftigt restprodukt. Men så förlegade skrotbilar har självsanerats och klimatbekymmer har sanerats från marken.
Fara existerar för förbjuden bilkyrkogård i Källstorp
Inte någon i Källstorp kommer ändå att kunna betrakta objekt från de mest välkända olagliga gravplatserna för antika bilar. Den mest uppseende stället anträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde grävdes cirka 200 fordon fram ur en myr. Marken hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade ansvaret för hantering och övervakning, då fordonsinnehavarna bestämde sig att dölja bilen på detta fiffiga sätt. Och Värmland har haft dolda sevärdheter. Östra Sivbergs gruvhål avvecklades och vattenfylldes hastigt under 1920-talet. Där fann man ett tjugotal vrak. De äldsta från 50-talet. Numera finner man helt andra illegala kyrkogårdar för rostiga bilar utspridda i landet. Och det är förvånande hur uselt dessa samlingsställen är valda. Att betrakta sådana på vattenskyddade områden utan kontroll av Länsstyrelsens är påfallande. Det handlar solklart om samlingsområden. Avsaknaden på åtgärder från betrodd polis är närmast ödesdiger och uppmuntrar till många oegentligheter. En ära måste likväl lämnas till Sveriges två i särklass högättade och lagenliga bilkyrkogårdar i Årjäng och Småland.