Bilkyrkogårdar betraktas som kulturminnen eller miljökatastrof beroende på vem man frågar. Till de senare hör olagliga uppställningsplatser i Kronogården för gamla kasserade personbilar. Men ett par av landets mest välkända har ändå blivit enorma och lönande lockelse. Däribland flera av skrotbilarna kan man hitta en del modeller som hängt med i graven. Att betrakta gamla fordonsmodeller är likaså en glädje för en tillbakablickande bilägare. Men det är jänkarna från 40-60-talet som ger mest upplevelse. Under den eran framställdes de rundaste utseendena ett personbil någonsin haft. Och den här känslan från de här gamla rariteter kan man skönja på en svensk gravplats för gamla fordon.
Inte en enda legal bilkyrkogård finns nu för tiden i Kronogården
Det förekommer några ihopsamlingsställen för skrotade bilar i Sverige. Men blott två är ackrediterade av lokalsamhällets klimatkontor som bestående gravplatser för gamla fordon för resande från Kronogården. Dessa omtalade områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland förekommer flera dussintals märken från 20- till 50-talen och gästas av mer än femton tusen personer varje år. Fastän ett myndighets beslut om avlägsnande av alla skrotbilar, har ett medgivande, som varar trettio år till. Det om inget är ett belägg på besöksverksamhetens innebörd för platsen och skyddas därför på lämpligaste förfaringssätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte fått likadan undsättning till etablering av kulturminnen. Här grundades en skrotfirma under 1950-talet. Säljande av brukade bilreservdelar fortgick till åttio-talet då skroten upplöstes. De uttjänta fordonen blev orörda efter speciell tvångsförflyttning av skrotbilar, som var parkerade på annans egendom. Cirka tusen annorlunda bilmodeller från mitten av 1900-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde skroten, tillät gemene man att vandra runt och beskåda de förlegade rariteterna. Olyckligtvis har dessa besök inneburit färre bilar. Speciellt har Volvo Pv-444 varit attraktiva för skövlare. Endast inredningar har kvarlämnats. Och om bilkyrkogården i Årjäng skall ses som sevärdhet eller klimatförstörelse har debatterats av klimatnämnden. Nu för tiden kategoriseras fordonsvrak, som miljögiftigt restprodukt. Men så äldre bilvrak har självsanerats och klimatbekymmer har sanerats från marken.
Hot existerar för olaglig kyrkogård för rostiga bilar i Kronogården
Inte någon i Kronogården kommer likväl att kunna beskåda personbilar från de mest välkända olagliga gravplatserna för antika bilar. Den mest kända platsen påträffades på Gotland. I Tingstäde skyfflades omkring 200 skrotbilar fram ur en sankmark. Fastigheten hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade ansvaret för användning och tillsyn, då fordonsägarna tog beslutet att jordfästa bilen på detta fiffiga förfaringssätt. Och Värmland har haft osynliga attraktioner. Östra Sivbergs malmbrott avvecklades och fylldes med vatten hastigt under 1920-talet. Där förekom ett 20-tal uttjänta bilar. De äldsta från 50-talet. Numera hittar man helt andra förbjudna bilkyrkogårdar fördelade i riket. Det är förvånande hur illa dessa samlingsplatser är selekterade. Att se sådana på vattenskyddade områden utan kontroll av Naturvårdsverkets är anmärkningsvärt. Det handlar uppenbart om samlingsplatser. Avsaknaden på aktioner från ansvarig myndighet är närmast katastrofal och inspirerar till många bedrägerier. En heder måste ändå lämnas till Sveriges 2 i särklass förnämsta och legitima gravplatser för gamla fordon i Värmland och Kyrkö Mosse.