Gamla skrotbilsformeringar i Stavre som ser ut som kyrkogårdar för rostiga bilar är idag inte legitima. Och några nya med tillstånd att visa äldre dyrbarheter kommer aldrig att etableras. Miljövårdsverket stoppar genom skrotningsbestämmelsen alla sådana planer. Bilar som tjänat ut är rangordnade som klimatohälsosamt spill och måste demoleras och destrueras av en ackrediterad bilskrotnings-företag. Men de fåtal som förekommer har ändå förvandlas till stora turistattraktioner. Huvuddelen av bygdens turistverksamhet baseras på och kring dessa platser. De rostiga fordonen från mitten av nittonhundratalet väcker många åtanke hos en återblickande fordonsinnehavare. Bilmodeller ihopblandas i en behaglig kombination. Förlegade utgångna fordonsmodeller kan även skymtas emellan träden. Så inget motsvarande kan liknas med atmosfären, från svunna tider, än dessa platser.
Ingen legitim gravplats för gamla fordon finns idag i Stavre
Det förekommer många samlingsområden för skrotade fordon i Sverige. Men endast 2 är behöriga av områdets klimatbyrå som bestående bilkyrkogårdar för trafikanter från Stavre. Dessa kända ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd existerar många hundra fordonsmärken från början av 1900-talet och gästas av mer än 15 000 individer varje år. Fastän ett myndighets rådslut om utgallring av alla skrotbilar, har ett godkännande, som fortlöper trettio år till. Det om inget är ett kvitto på turistnäringens innebörd för orten och skyddas följaktligen på bästa vis av samhället. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte fått likadan stöd till upprättande av kulturminnen. Här startades en skrotningsfirma under mitten av förra seklet. Försäljning av brukade reservdelar pågick till åttio-talet då bilskroten upplöstes. Bilvraken blev orörda efter särskild omhändertagande av skrotbilarna, som var placerade på annans mark. Ungefär tusen annorlunda bilmärken från mitten av 1900-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde fastigheten, lät privat personer att gå runt och observera de föråldrade rariteterna. Tyvärr har dessa vistelser inneburit färre bilar. Först och främst har Volkswagen-bussar varit omtyckta för skövlare. Endast fälgar med däck har kvarlämnats. Och om bilkyrkogården i Årjäng skall betraktas som sevärdhet eller miljökatastrof har avhandlas av miljöutskottet. Idag klassificeras bilvrak, som klimatgiftigt restprodukt. Men så föråldrade bilvrak har självsanerats och miljöbekymmer har sanerats från marken.
Hot förekommer för förbjuden gravplats för gamla fordon i Stavre
Inte någon i Stavre kommer dock att kunna se fordon från de mest välkända olagliga gravplatserna för antika bilar. Den mest uppseende stället påträffades på Gotland. I Tingstäde schaktades cirka 200 skrotbilar fram ur ett kärr. Egendomen hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade ansvaret för handhavande och övervakning, då bilinnehavarna bestämde sig att dölja fordonet på detta smarta sätt. Och Värmland har det förekommit osynliga besöksmål. Östra Sivbergs gruvhål avvecklades och fylldes med vatten omedelbart under 1920-talet. Där hittade man ett 20-tal skrotbilar. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Nuförtiden hittar man helt andra olagliga gravplatser för gamla fordon fördelade i riket. Det är förvånande hur uselt dessa ihopsamlingsområden är valda. Att beskåda sådana på vattenbevarade ställen utan granskning av Naturvårdsverkets är egendomligt. Det handlar obestridligt om samlingsområden. Avsaknaden på ingripanden från ansvarig myndighet är närmast ödesdiger och inspirerar till många fuffens. En ära måste emellertid lämnas till Sveriges 2 i särklass förnämsta och legala bilkyrkogårdar i Värmland och Ryd.