Ingen nostalgisk bilägare från Hjortmossen färdas genom Båtnäs eller Småland utan att gästa en av dessa bilkyrkogårdar. Här finns otaliga bilvrak från mitten av förra seklet. Förlegade bilar ligger om vartannat. Men de föråldrade skönheternas design går inte att bomma. Man behöver inte vara bilentusiaster för att beundra skrothögarna som omvandlas till väldigt åtgångna med tiden. Forna fordonstekniker var inte behov av att tänka på luftresistans eller bränslekonsumtion. Så på ritbrädet formades fordon med storlek och form som inte någon gång mer kommer produceras. Inte ens i drömmen. Och Bilkyrkogården har omvandlas till ortens turistmagneter. De genererar årligen de främsta inkomstkällorna för förutnämnda orter. Så det förvånar ingen, att klimatämbetsverken är glada numera. Men några nya bilkyrkogårdar kan inte hoppas på. Naturvårdsverket har via stenhårda bilskrotningsförfattningar har förbjudit efterföljare. Tragiskt nog existerar det många illegala uppsamlingsområden med föråldrade bilar. De tycks agera obesvärat, när myndighets personer från Miljöförvaltningen inte påverkas på lagbrotten.
Inte någon tillåten gravplats för gamla fordon existerar nu för tiden i Hjortmossen
Det förekommer otaliga ihopsamlingsplatser för skrotade bilar i landet. Men blott ett par är legitimerade av regionens miljöavdelning som varaktiga bilkyrkogårdar för resenärer från Hjortmossen. Dessa omtalade platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse finns många hundra fordonsmärken från början av 1900-talet och gästas av mer än 15 000 personer årligen. Trots ett departements rådslut om elimination av alla personbilar, har ett bygglov, som varar trettio år till. Det om inget är ett kvitto på besöksnäringens värde för platsen och omhuldas följaktligen på lämpligaste förfaringssätt av kommunen. Årjängs stolthet i Värmland har inte haft samma assistans till inrättande av kulturminnen. Här grundades en bilskrotnings-företag under 1950-talet. Säljande av begagnade delar ägde rum till åttio-talet då skrotföretaget upplöstes. Fordonsvraken blev stående kvar efter speciell tvångsförflyttning av fordonsvraken, som var parkerade på annans mark. Cirka tusen annorlunda bilmodeller från mitten av 1900-talet bevarades och familjen Ivansson, som ägde företaget, tillät vanligt folk att promenera omkring och se de föråldrade sevärdheterna. Beklagligtvis har dessa besök medfört minskade objekt. Först och främst har Vw bubblor varit tilltalande för kriminella. Bara dörrmattor har lämnats kvar. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Årjäng ska ses som turistattraktion eller miljöförstörelse har diskuterats av klimatkommissionen. Idag kategoriseras bilvrak, som klimatskadligt restprodukt. Men så förlegade vrak har självrensats och miljöproblem har befriats från skog och mark.
Risk finns för förbjuden kyrkogård för rostiga bilar i Hjortmossen
Inte någon i Hjortmossen kommer dock att kunna betrakta objekt från de mest kända illegitima bilkyrkogårdarna. Den mest uppseende platsen hittades på Gotland. I Tingstäde skyfflades omkring 200 fordon fram ur en sumpmark. Egendomen hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade ansvaret för skötsel och tillsyn, då bilägarna beslöt att dölja fordonet på detta smarta förfaringssätt. Och Värmland har haft osynliga lockelse. Östra Sivbergs malmbrott fasades ut och vattenfylldes hastigt under 1920-talet. Där påträffades ett 20-tal uttjänta bilar. De äldsta från 50-talet. Nu för tiden finner man helt andra olagliga gravplatser för gamla fordon utspridda i Sverige. Och det är häpnadsväckande hur förkastligt dessa uppställningsställen är utvalda. Att observera sådana på vattenskyddade ställen utan övervakning av Länsstyrelsens är anmärkningsvärt. Det handlar uppenbart om transitplatser. Försakelsen på åtgärder från betrodd polis är närmast ödesdiger och uppmuntrar till många fuffens. En ära måste dock lämnas till Sveriges två i särklass förnämsta och olagliga gravplatser för gamla fordon i Värmland och Kyrkö Mosse.