Samlingsplatser i Åbro för fordon är strängt olagliga. Men inte de 2 numera godkända och populära bilkyrkogårdarna i Kyrkö Mosse och Värmland. Några nya kommer dock aldrig att bildas återigen. Länsstyrelsens skrotningsbestämmelse att göra sig av med bilen med återanvändning gör att gravplatser för bilar kommer att försvinna. De befintliga har numera fått miljöavdelningarnas samtycke att dra in inkomster till orterna. Tiotusentals av lyriska bilinnehavare besöker de isolerade platserna varje år. Med sådant konklusion veknar även den mest högljudda miljökämpen. Det är tur för många entusiaster. Rövare och vandaler sjunker dock mängden. Det är först och främst amerikanerna som dra till sig det bästa engagemanget. De runda beskaffenheten från dessa vidunder saknar jämförelse. På den tiden skapades bilarna av konstruktörer, som inte behövde grubbla på tyngder eller bensinhushållning. Det är bara en utopi att förvänta sig en ny FORD FAIRLANE 500 RANCHERO eller någon annan kopia av dessa tjusiga formgivna fullblod ska återuppbyggas.
Inte en enda legitim kyrkogård för rostiga bilar finns i dag i Åbro
Det förekommer flera ihopsamlingsområden för kasserade bilvrak i Sverige. Men blott två är godkända av områdets klimatbyrå som permanenta kyrkogårdar för rostiga bilar för trafikanter från Åbro. Dessa uppskattade platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland finns många hundra modeller från början av 1900-talet och gästas av fler än 15 000 människor årligen. Trots ett samhällsorgans rådslut om utrensning av alla fordon, har ett godkännande, som varar till 2050. Det är verkligen ett kvitto på turistnäringens innebörd för stället och värnas följaktligen på bästa vis av de lokala myndigheterna. Årjängs stolthet i Värmland har inte fått likadan undsättning till upprättande av sevärdhet. Här startades en bilskrotnings-företag under 1950-talet. Säljande av begagnade bildelar pågick till åttio-talet då skroten lades ned. Skrotbilarna blev stående kvar efter speciell omhändertagande av skrotbilarna, som var uppställda på annans egendom. Omkring tusen olika bilmodeller från 30-50-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde företaget, medgav vanligt folk att promenera omkring och observera de äldre klenoderna. Olyckligtvis har dessa påhälsningar resulterat i färre fordon. Först och främst har Saab V-4 varit åtråvärda för skövlare. Endast inredningar har kvarlämnats. Och om kyrkogården för rostiga bilar i Båtnäs ska betraktas som kulturminne eller miljöförödelse har diskuterats av miljöutskottet. Numera klassas skrotbil, som miljöfarligt avfall. Men så föråldrade fordonsvrak har självrensats och miljöproblem har befriats från skog och mark.
Risk förekommer för lagstridig gravplats för gamla fordon i Åbro
Inte en själ i Åbro kommer likväl att kunna betrakta bilar från de mest kända olagliga bilkyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade stället påträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde grävdes cirka 200 personbilar fram ur en myr. Marken hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade skyldigheten för skötsel och tillsyn, då fordonsinnehavarna beslöt att jordfästa bilen på detta fiffiga förfaringssätt. Och Värmland har det förekommit dolda lockelse. Östra Sivbergs malmbrott lades ned och vattenfylldes hastigt under 1920-talet. Där hittade man ett 20-tal uttjänta bilar. De äldsta från 50-talet. Idag finner man helt andra illegitima kyrkogårdar för rostiga bilar fördelade i riket. Och det är överraskande hur förkastligt dessa uppställningsområden är selekterade. Att observera sådana på vattenskyddade ställen utan övervakning av Trafikverkets är egendomligt. Det handlar obestridligt om uppställningsområden. Försakelsen på handlanden från ansvarig myndighet är närmast katastrofal och uppmuntrar till många fuffens. En ära måste likväl lämnas till Sveriges 2 i särklass högättade och olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Värmland och Ryd.