Att se en dumpade fordon i skogen är en olust. Men fordonsentusiaster från Lackarebäck frestas ändå till en kyrkogård för rostiga bilar som pirayor till en köttbit. I Sverige existerar 2 legalt etablerade skrotar, som förvandlats till rena rama fordonsvrak-utställningar. Åtskilliga fordon med skilda modeller från 40- till 60-talet förekommer utspridda för beskådning emellan skog och åkrar. Det är mer än bilfantaster som beundrar muskelpaketen och designer av raggaråken. Storslagna bullformade konturer och stora motorer var dåtidens riktlinjer för en duglig skapelse. Resultaten beundras än idag av tiotusentals gäster årsvis. Skrot kyrkogårdarna har blivit hemkommunernas mjölkko och frambringar de främsta besöksinkomsterna. Dessa förtjänster har också tyglat miljökämparna begäran på hämtning och avveckling av verksamheterna. Men en nystart eller utvidgning av en sådan anläggning är helt stoppad igenom Länsstyrelsens fordran att skrota en uttjänt personbil för återvinning.
Ingen lagenlig kyrkogård för rostiga bilar existerar nu för tiden i Lackarebäck
Det finns många ihopsamlingsplatser för kasserade vrak i Sverige. Men blott två är auktoriserade av traktens miljökansli som permanenta bilkyrkogårdar för resande från Lackarebäck. Dessa allmänt bekanta platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse existerar många hundra fordonsmodeller från början av 1900-talet och besöks av mer än 15 000 människor varje år. Fastän ett myndighets fastställande om elimination av alla bilar, har ett medgivande, som fortgår trettio år till. Det om inget är ett belägg på besöksnäringens värde för orten och omhuldas följaktligen på yppersta sätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte haft likadan undsättning till etablering av attraktion. Här skapades en skrot under 1950-talet. Handel av beg. bildelar pågick till 80-talet då verksamheten upphörde. De uttjänta fordonen blev kvarlämnade efter speciell tvångsförflyttning av skrotbilar, som var uppställda på annans mark. Omkring tusen annorlunda modeller från 30-50-talet sparades och familjen Ivansson, som ägde företaget, lät gemene man att ströva runt och betrakta de ålderstigna klenoderna. Tragiskt nog har dessa påhälsningar medfört minskade bilar. Särskilt har Saab V-4 varit åtråvärda för kriminella. Endast inredningar har lämnats kvar. Och om bilkyrkogården i Värmland skall betraktas som turistattraktion eller miljöförödelse har diskuterats av klimatnämnden. Idag rangordnas skrotbil, som klimatskadligt restprodukt. Men så gamla bilvrak har självrensats och miljöbesvär har befriats från skog och mark.
Risk förekommer för illegitim gravplats med gamla fordon i Lackarebäck
Inte en själ i Lackarebäck kommer emellertid att kunna beskåda bilar från de mest kända illegitima gravplatserna för antika bilar. Den mest kända platsen anträffades på Gotland. I Tingstäde grävdes omkring 200 skrotbilar fram ur en sankmark. Marken hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade ansvaret för skötsel och övervakning, då bilinnehavarna beslöt att jordfästa bilen på detta sluga förfaringssätt. Och Värmland har haft dolda lockelse. Östra Sivbergs gruvhål lades ned och fylldes med vatten hastigt under 1920-talet. Där hittade man ett tjugotal fordonsvrak. De äldsta är över 70 år gamla. Idag finner man helt andra förbjudna bilkyrkogårdar utspridda i riket. Det är överraskande hur illa dessa samlingsställen är utvalda. Att observera sådana på vattenbevarade ställen utan kontroll av Trafikverkets är anmärkningsvärt. Det handlar uppenbart om samlingsområden. Bristen på åtgärder från betrodd polis är närmast ödesdiger och uppmuntrar till många oegentligheter. En heder måste ändå lämnas till Sveriges 2 i särklass högättade och lagliga gravplatser för gamla fordon i Årjäng och Ryd.