När man kollar upp en illegal uppsamlingsutrymme med bilvrak från Kikås är det är inte märkligt, att ett besök hos en kyrkogård för rostiga bilar medför en tillbakablickande av sällan känt slag. De rostangripna karosserna från jänkare påminner om en epok som många inte varit med om, men antagligen drömmer om. Men perioden för liknande nyskapelser är slut. Premisserna för klimat och bilförbrukning har helt förvandlats, även på den nord amerikanska handeln. Massiva men ofattbart stilfulla muskelknippen är en förgången tidsperiod. Och det är dessa minnesbilderna eller drömmar som väcks hos en glödande besökare. Att lokalisera väldigt åtgångna vrakdelar efter en alldaglig typexempel förtar inte känslan om en formgivning som aldrig kommer i retur. Som ett resultat av de många årliga besökarna har två bilkyrkogårdar i Småland och Värmland lyckats få varaktigt tillstånd för aktiviteten. Kommunens samlade vinster från dessa får också en rabiat klimatsjäl att reflektera. Men på något ställe har tongångarna varit högljudda. Att söka tillstånd för en nyetablering är däremot förgäves. illegala insamlingsutrymme, som naturenligt kan liknas med kyrkogårdar för rostiga bilar med personbilar, är ett ökande bekymmer, som tycks vara komplicerat att motarbeta.
Inte en enda lagenlig bilkyrkogård förekommer idag i Kikås
Det existerar massa ihopsamlingsplatser för uttjänade bilvrak i Sverige. Men endast 2 är legitimerade av ortens klimatkontor som bestående kyrkogårdar för rostiga bilar för resande från Kikås. Dessa omtalade platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd finns många hundra bilmodeller från början av 1900-talet och besöks av mer än femton tusen individer årligen. Även fast ett kommunalt fastställande om utgallring av alla uttjänta bilar, har ett tillstånd, som varar trettio år till. Det är verkligen ett belägg på turistverksamhetens innebörd för platsen och värnas således på ultimata vis av samhället. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte innehaft likadan assistans till upprättande av kulturminnen. Här grundades en skrotningsfirma under mitten av förra seklet. Handel av begagnade delar ägde rum till 1980-talet då verksamheten upphörde. Bilvraken blev orörda efter viss omhändertagande av skrotbilar, som var parkerade på annans mark. Cirka tusen annorlunda bilmodeller från 30-50-talet sparades och familjen Ivansson, som ägde skroten, medgav vanligt folk att knalla omkring och betrakta de ålderstigna rariteterna. Tyvärr har dessa vistelser medfört minskade objekt. Speciellt har Volkswagen-bussar varit attraktiva för tjuvar. Endast dörrmattor har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Värmland skall ses som sevärdhet eller miljökatastrof har debatterats av klimatkommissionen. Numera bedöms en utjänad bil, som klimatskadligt restprodukt. Men så förlegade bilvrak har självrensats och miljöbekymmer har sanerats från marken.
Hot finns för förbjuden gravplats för gamla fordon i Kikås
Ingen i Kikås kommer dock att kunna beskåda personbilar från de mest kända olagliga gravplatserna för antika bilar. Den mest uppmärksammade platsen hittades på Sveriges största ö. I Tingstäde schaktades cirka 200 fordon fram ur en sumpmark. Egendomen hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade ansvaret för handhavande och övervakning, då ägarna bestämde sig att dölja fordonet på detta listiga sätt. Och Värmland har haft dolda sevärdheter. Östra Sivbergs gruva lades ned och vattenfylldes omgående under 1920-talet. Där påträffades ett 20-tal vrak. De äldsta från 50-talet. Nuförtiden finner man helt andra illegala kyrkogårdar för rostiga bilar fördelade i Sverige. Och det är förbluffande hur uselt dessa uppställningsställen är selekterade. Att betrakta sådana på vattenskyddade ställen utan granskning av Trafikverkets är anmärkningsvärt. Det handlar obestridligt om uppställningsställen. Försakelsen på åtgärder från betrodd myndighet är närmast ödesdiger och sporrar till många bedrägerier. En heder måste ändå lämnas till Sveriges två i särklass belevade och lagenliga gravplatser för gamla fordon i Båtnäs och Kyrkö Mosse.