Mångåriga skrotbilssamlingar i Ormås som ser ut som gravplatser för gamla fordon är idag inte legitima. Och några nya med behörighet att synliggöra äldre dyrbarheter kommer ingalunda att etableras. Naturvårdsverket bromsar igenom återvinningsstadgan alla sådana projekt. Kasserade fordon är rangordnade som naturkritiskt spill och skall demoleras och destrueras av en ackrediterad bilskrotnings-företag. Men de enstaka som finns har ändå förvandlas till ofantliga besöksmål. Huvuddelen av regionens besöksverksamhet baseras på och kring dessa ställen. De rostiga stålskeletten från 50-talet framkallar flera påminnelser hos en tillbakablickande fordonsinnehavare. Fordonsmärken ihopblandas i en behaglig mix. Gamla utgångna modeller kan även skymtas emellan träden. Så inget motsvarande kan liknas med atmosfären, från svunna tider, än dessa platser.
Ingen legitim bilkyrkogård finns i dag i Ormås
Det förekommer en del ihopsamlingsplatser för uttjänta personbilar i landet. Men enbart två är godkända av områdets klimatkontor som bestående kyrkogårdar för rostiga bilar för turister från Ormås. Dessa omtalade platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse finns flera dussintals fordonsmodeller från början av 1900-talet och gästas av fler än 15 000 människor årligen. Fastän ett samhällsorgans fastställande om tömmande av alla fordon, har ett tillstånd, som fortlöper till 2050. Det är verkligen ett bevis på turistnäringens värde för orten och värnas följaktligen på lämpligaste förfaringssätt av kommunen. Årjängs stolthet i Värmland har inte haft samma assistans till inrättande av sevärdhet. Här startades en bildemontering under mitten av förra seklet. Säljande av begagnade bilkomponenter ägde rum till 80-talet då skrotföretaget avvecklades. Bilvraken blev kvarlämnade efter viss omhändertagande av skrotbilarna, som var uppställda på annans egendom. Ungefär tusen skilda bilmärken från mitten av 1900-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde företaget, tillät gemene man att promenera omkring och iaktta de äldre sevärdheterna. Tyvärr har dessa påhälsningar medfört färre fordon. Särskilt har Volkswagen-bussar varit begärliga för skövlare. Endast stolar har kvarlämnats. Och om kyrkogården för rostiga bilar i Årjäng skall betraktas som sevärdhet eller miljöförödelse har avhandlas av klimatkommittén. Nu för tiden kategoriseras bilvrak, som miljövådligt restprodukt. Men så äldre skrotbilar har självsanerats och klimatbesvär har befriats från skog och mark.
Hot finns för lagstridig bilkyrkogård i Ormås
Inte någon i Ormås kommer ändå att kunna observera fordon från de mest kända olagliga skrot-kyrkogårdarna. Den mest kända stället anträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde grävdes ungefär 200 fordon fram ur en myr. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade ansvaret för skötsel och övervakning, då bilägarna beslöt att begrava fordonet på detta listiga vis. Och Värmland har det förekommit hemliga turistattraktioner. Östra Sivbergs gruvhål avvecklades och fylldes med vatten hastigt under 1920-talet. Där hittade man ett tjugotal uttjänta bilar. De äldsta från 50-talet. Numera finner man helt andra illegitima kyrkogårdar för rostiga bilar utspridda i Sverige. Och det är förbluffande hur bedrövligt dessa samlingsställen är selekterade. Att beskåda sådana på vattenbevarade ställen utan övervakning av Länsstyrelsens är påfallande. Det handlar glasklart om samlingsområden. Försakelsen på aktioner från betrodd myndighet är närmast ödesdiger och uppmuntrar till många oegentligheter. En ära måste emellertid lämnas till landets 2 i särklass högättade och legala bilkyrkogårdar i Värmland och Ryd.