När man kollar upp en lagstridig samlingsställe med fordonsvrak från Solängen är det är inte underligt, att ett besök hos en gravplats för gamla fordon medför en återblickande som man inte ofta känner. De rostangripna karosserna från bilar på andra sidan av Atlanten påminner om en tidsperiod som de flesta inte fått ta del av, men eventuellt har drömmar om. Men tiden för sådana uppkäftiga personbilar är till ända. Förutsättningarna för klimat och fordonskonsumtion har fullkomligt ändrats, också på den amerikanska handeln. Massiva men väldigt smakfulla muskelknippen är i det förflutna. Det är dessa minnen eller drömmar som triggas hos en glödande gäst. Att lokalisera rostangripna kvarlevor efter en alldaglig form förtar inte förnimmelsen om ett verk som aldrig kommer tillbaka. Som ett resultat av de många årliga gästerna har två bilkyrkogårdar i Kyrkö Mosse och Båtnäs lyckats få permanent behörighet för rörelsen. Ortens förenade vinster från dessa får också en orubblig miljöaktivist att fundera. Men på nåt ställe har meningsutbytet varit kraftiga. Att få tillåtelse för en nyetablering är emellertid förgäves. illegala samlingsställen, som miljömässigt kan liknas med gravplatser för gamla fordon med uttjänta bilar, är ett tilltagande dilemma, som verkar vara svårt att motarbeta.
Ingen legitim kyrkogård för rostiga bilar existerar idag i Solängen
Det förekommer många ihopsamlingsställen för uttjänade fordon i landet. Men enbart två är auktoriserade av områdets klimatkontor som varaktiga kyrkogårdar för rostiga bilar för resande från Solängen. Dessa berömda områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd existerar flera dussintals modeller från 20- till 50-talen och gästas av fler än femton tusen personer varje år. Även fast ett kommunalt fastställande om avlägsnande av alla bilar, har ett medgivande, som varar trettio år till. Det om inget är ett belägg på besöksnäringens värde för stället och värnas för den skull på lämpligaste förfaringssätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte haft likadan hjälp till etablering av attraktion. Här skapades en skrotfirma under mitten av förra seklet. Säljande av beg. bilkomponenter pågick till 1980-talet då bilskroten lades ned. Fordonsvraken blev stående kvar efter särskild tvångsförflyttning av fordonsvraken, som var parkerade på annans egendom. Ungefär tusen annorlunda modeller från 30-50-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde fastigheten, tillät privat personer att gå omkring och iaktta de ålderstigna rariteterna. Sorgligt nog har dessa besök medfört färre fordon. Särskilt har Volvo Pv-444 varit lockande för tjuvar. Enbart fälgar med däck har lämnats kvar. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Värmland ska ses som sevärdhet eller klimatförödelse har avhandlas av miljökommittén. Nu för tiden kategoriseras skrotbil, som miljöskadligt restprodukt. Men så föråldrade fordonsvrak har självsanerats och miljöbesvär har befriats från skog och mark.
Risk förekommer för illegal kyrkogård för rostiga bilar i Solängen
Ingen i Solängen kommer dock att kunna beskåda personbilar från de mest kända illegala bilkyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade stället anträffades på Gotland. I Tingstäde grävdes omkring 200 uttjänta bilar fram ur en sankmark. Marken hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade ansvaret för hantering och tillsyn, då bilägarna bestämde sig att jordfästa bilen på detta smarta förfaringssätt. Och Värmland har det förekommit osynliga besöksmål. Östra Sivbergs gruvhål lades ned och fylldes med vatten omgående under 1920-talet. Där hittade man ett tjugotal bilvrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Idag hittar man helt andra olagliga gravplatser för gamla fordon spridda i riket. Och det är häpnadsväckande hur uselt dessa samlingsplatser är selekterade. Att betrakta sådana på vattenskyddade områden utan tillsyn av Länsstyrelsens är egendomligt. Det handlar obestridligt om samlingsplatser. Bristen på handlanden från ansvarig myndighet är närmast ödesdiger och uppmuntrar till många bedrägerier. En heder måste likväl lämnas till landets två i särklass förnämsta och lagliga gravplatser för gamla fordon i Värmland och Småland.