Ingen tillbakablickande bilinnehavare från Stensjöbacke åker igenom Årjäng eller Småland utan att gästa en av de här bilkyrkogårdar. Här förekommer oräkneliga bilar från 40-talet och framåt. Föråldrade fordonsvrak befinner sig huller om buller. Men de äldre skönheternas design går inte att förbise. Man behöver inte vara fordonsentusiaster för att uppskatta karosserna som övergått till väldigt åtgångna med åren. Dåtidens fordonstekniker var inte behov av att grubbla på luftresistans eller bränsleförbrukning. Så på ritbrädet producerades bilar med dimension och gestaltning som inte någon gång mer kommer att visas. Inte ens i drömmen. Och Gravplatsen för gamla fordon har omvandlas till stadens turistmagneter. De alstrar årligen de största inkomsterna för ovannämnda ställen. Så det förundrar ingen, att klimatbyråarna är glada numera. Men några nyetableringar kan inte emotses. Transportstyrelsen har via hårda skrotningsförordningar har lagt locket på för ivriga efterföljare. Sorgligt nog förekommer det en del illegitima uppsamlingsställen med äldre fordon. De tycks agera oberört, när myndighets personer från Naturvårdsverket inte påverkas på lagöverträdelserna.
Inte någon laglig gravplats för gamla fordon finns nu för tiden i Stensjöbacke
Det finns flertalet samlingsplatser för uttjänade fordon i landet. Men blott 2 är godkända av områdets miljöavdelning som bestående gravplatser för gamla fordon för resande från Stensjöbacke. Dessa omtalade platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd förekommer flera dussintals bilmärken från början av 1900-talet och gästas av mer än 15 000 människor årligen. Trots ett kommunalt rådslut om avlägsnande av alla bilar, har ett bygglov, som fortgår trettio år till. Det om inget är ett belägg på turistnäringens värde för platsen och värnas därför på bästa vis av samhället. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte haft samma hjälp till upprättande av kulturminnen. Här startades en skrot under 1950-talet. Handel av beg. bilreservdelar ägde rum till 80-talet då skrotföretaget upphörde. Skrotbilarna blev stående kvar efter speciell tvångsförflyttning av fordonsvraken, som var uppställda på annans egendom. Typ tusen skilda fordonsmodeller från 30-50-talet sparades och familjen Ivansson, som ägde fastigheten, lät privat personer att knalla runt och betrakta de föråldrade sevärdheterna. Tragiskt nog har dessa påhälsningar resulterat i minskade fordon. Framför allt har Saab V-4 varit åtråvärda för kriminella. Bara stolar har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Värmland skall ses som kulturminne eller miljöförstörelse har avhandlas av miljöutskottet. Idag rangordnas ett uttjänt fordon, som klimatvådligt restprodukt. Men så förlegade vrak har självrensats och klimatbesvär har befriats från skog och mark.
Fara existerar för olaglig bilkyrkogård i Stensjöbacke
Inte någon i Stensjöbacke kommer dock att kunna observera personbilar från de mest kända illegala bilkyrkogårdarna. Den mest kända platsen anträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde grävdes ungefär 200 skrotbilar fram ur en myr. Fastigheten hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade skyldigheten för användning och tillsyn, då fordonsinnehavarna bestämde sig att begrava fordonet på detta smarta vis. Och Värmland har haft osynliga attraktioner. Östra Sivbergs gruva avvecklades och fylldes med vatten skyndsamt under 1920-talet. Där anträffades ett 20-tal uttjänta bilar. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Nu för tiden hittar man helt andra olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar utspridda i Sverige. Och det är överraskande hur bedrövligt dessa ihopsamlingsområden är valda. Att se sådana på vattenskyddade områden utan övervakning av Trafikverkets är påfallande. Det handlar solklart om uppställningsområden. Bristen på ingripanden från ansvarig myndighet är närmast katastrofal och inspirerar till många fuffens. En heder måste emellertid lämnas till landets 2 i särklass förnämsta och olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Båtnäs och Småland.