Ingen tillbakablickande bilinnehavare från Kvarnbyn kör genom Årjäng eller Kyrkö Mosse utan att hälsa på en av dessa gravplatser för gamla fordon. Här förekommer hundratals bilvrak från mitten av förra seklet. Ålderstigna bilvrak ligger om vartannat. Men de ålderstigna skönheternas skepnad går inte att bomma. Man måste inte vara bilentusiaster för att avguda stålskeletten som blivit väldigt åtgångna med åren. Forna fordonstekniker var inte behov av att grubbla på luftfriktion eller bensinkonsumtion. Så på konstruktions stadiet producerades bilar med storlek och design som inte någon gång mer kommer framställas. Inte ens i fantasin. Och Bilkyrkogården har omvandlas till ortens turistmagneter. De skapar årligen de största inkomstkällorna för ovannämnda ställen. Så det överraskar ingen, att miljökontoren är glada nuförtiden. Men några nya gravplatser för bilar kan inte förväntas. Länsstyrelsen har genom stenhårda bilskrotsbestämmelser har lagt locket på för ivriga avkomlingar. Sorgligt nog förekommer det flera illegala insamlingsområden med äldre bilar. De verkar uppträda oberört, när tillsynsorganet Länsstyrelsen inte opponerar sig på lagöverträdelserna.
Inte en enda lagenlig kyrkogård för rostiga bilar finns idag i Kvarnbyn
Det existerar en del ihopsamlingsställen för uttjänade vrak i Sverige. Men endast två är certifierade av platsens klimatkansli som varaktiga bilkyrkogårdar för trafikanter från Kvarnbyn. Dessa omtalade ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland finns flera dussintals bilmodeller från 20- till 50-talen och gästas av fler än 15 000 individer årsvis. Fastän ett kommunalt fastställande om utgallring av alla personbilar, har ett tillstånd, som varar trettio år till. Det är verkligen ett belägg på besöksverksamhetens mening för stället och omhuldas följaktligen på lämpligaste sätt av samhället. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte fått likadan stöd till inrättande av attraktion. Här skapades en bildemontering under 1950-talet. Säljande av beg. bilreservdelar höll på till 1980-talet då bilskroten avvecklades. Skrotbilarna blev stående kvar efter viss tvångsförflyttning av fordonsvraken, som var uppställda på annans egendom. Typ tusen olika bilmodeller från mitten av 1900-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde skroten, medgav privat personer att vandra runt och se på de föråldrade klenoderna. Tragiskt nog har dessa besök inneburit färre personbilar. Särskilt har Saab V-4 varit tilltalande för skövlare. Enbart fälgar med däck har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Båtnäs ska betraktas som turistattraktion eller miljökatastrof har debatterats av klimatdelegationen. Nu för tiden bedöms fordonsvrak, som klimatgiftigt restprodukt. Men så ålderstigna fordonsvrak har självsanerats och klimatbesvär har befriats från skog och mark.
Hot förekommer för illegitim kyrkogård för rostiga bilar i Kvarnbyn
Inte en själ i Kvarnbyn kommer emellertid att kunna se personbilar från de mest kända olagliga gravplatserna för antika bilar. Den mest kända platsen hittades på Gotland. I Tingstäde skyfflades cirka 200 uttjänta bilar fram ur en sankmark. Marken hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade ansvaret för skötsel och tillsyn, då ägarna tog beslutet att begrava bilen på detta fiffiga förfaringssätt. Och Värmland har haft dolda besöksmål. Östra Sivbergs gruva lades ned och fylldes med vatten kvickt under 1920-talet. Där hittade man ett 20-tal vrak. De äldsta är över 70 år gamla. Nuförtiden hittar man helt andra illegala bilkyrkogårdar utspridda i landet. Det är överraskande hur bedrövligt dessa uppställningsplatser är selekterade. Att betrakta sådana på vattenskyddade ställen utan kontroll av Länsstyrelsens är egendomligt. Det handlar solklart om uppställningsplatser. Bristen på handlanden från betrodd myndighet är närmast kass och sporrar till många oegentligheter. En heder måste likväl lämnas till Sveriges två i särklass förnämsta och olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Värmland och Småland.