Den fordonsägare från Stenkullen som vill erfara en tillbakablickande färd i personbilshistorien skall gästa en bilkyrkogård, som är motsatsen till en lagstridig uppställningsplats med kasserade personbilar. Här kan man lokalisera många bilmärken av skilda märken från 40-60-talet. Jänkare enorma som små lastbilar blandas med små bubblor i en väldig blandning. En stor mängd av inredningarna är väck för längesedan och bilarna ser ut som stålskelett. Men de uppskattade designerna kan man än idag urskilja. Att skrot-kyrkogårdarna i Småland och Värmland har omvandlas till lokalsamhällets största turistattraktion är inte så konstigt. Dessutom har granskande klimatdivisioner, som förordnat om borttransport av fordonsvraken, har förmåtts byta inställning i och med pengarna som kommer orten till gagn. Sorgligt nog har dessa charmfulla platser fått illegitima efterträdare, som tycks lagra skrotbilar. Nya solida lagar hindrar ändå laglig etablering. Att återvinna bilen med lämnande av registreringsbevis, skrotintyg med avfärdande från bilregistret samt rensning av klimatskadligt spill fordrar andra bestämmelser. Men de rådande två legala kyrkogårdarna kommer att underhålla personbilsentusiasterna en lång tid framöver.
Ingen tillåten bilkyrkogård förekommer nuförtiden i Stenkullen
Det existerar många samlingsställen för uttjänta fordon i Sverige. Men endast ett par är certifierade av traktens miljöavdelning som bestående gravplatser för gamla fordon för trafikanter från Stenkullen. Dessa berömda områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse förekommer flera dussintals märken från början av 1900-talet och besöks av mer än femton tusen personer varje år. Även fast ett samhällsorgans rådslut om avlägsnande av alla skrotbilar, har ett bygglov, som varar trettio år till. Det om inget är ett belägg på turistnäringens innebörd för stället och skyddas följaktligen på yppersta vis av de lokala myndigheterna. Årjängs stolthet i Värmland har inte fått likadan stöd till inrättande av attraktion. Här skapades en bilskrot under mitten av förra seklet. Säljande av beg. delar höll på till åttio-talet då skroten upplöstes. De uttjänta fordonen blev kvarlämnade efter viss tvångsförflyttning av bilar, som var uppställda på annans mark. Typ tusen olika modeller från mitten av 1900-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde fastigheten, medgav privat personer att vandra omkring och betrakta de gamla rariteterna. Dessvärre har dessa vistelser medfört färre personbilar. Framför allt har Vw bubblor varit åtråvärda för tjuvar. Enbart inredningar har lämnats kvar. Och om bilkyrkogården i Värmland ska betraktas som sevärdhet eller klimatförödelse har argumenterats av klimatkommittén. Nuförtiden bedöms fordonsvrak, som klimatgiftigt avfall. Men så ålderstigna vrak har självrensats och klimatbekymmer har sanerats från marken.
Fara förekommer för olaglig kyrkogård med rostiga bilar i Stenkullen
Inte någon i Stenkullen kommer dock att kunna observera fordon från de mest kända olagliga skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppseende platsen anträffades på Gotland. I Tingstäde schaktades ungefär 200 skrotbilar fram ur en sankmark. Egendomen hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade ansvaret för användning och tillsyn, då ägarna beslöt att dölja fordonet på detta finurliga vis. Och Värmland har haft osynliga turistattraktioner. Östra Sivbergs brott fasades ut och fylldes med vatten skyndsamt under 1920-talet. Där fann man ett tjugotal vrak. De äldsta från 50-talet. Numera finner man helt andra olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar utspridda i landet. Och det är förbluffande hur bedrövligt dessa samlingsplatser är selekterade. Att betrakta sådana på vattenbevarade ställen utan övervakning av Miljövårdsverkets är påfallande. Det handlar solklart om samlingsområden. Bristen på åtgärder från ansvarig myndighet är närmast kass och inspirerar till många oegentligheter. En ära måste likväl lämnas till landets två i särklass belevade och legitima bilkyrkogårdar i Årjäng och Småland.