Att se en dumpade fordon i det gröna är en avsky. Men fordonsentusiaster från Tölö lockas i alla fall till en kyrkogård för rostiga bilar som pirayor till en köttbit. I Sverige existerar ett par legalt upprättade skrotföretag, som omvandlats till osannolika fordons-utställningar. Hundratals personbilar med skilda bilmärken från mitten av 1900-talet existerar utspridda för åskådning emellan träd och buskar. Det är mer än fordonsentusiaster som hedrar de förre detta vrålåken och designer av raggaråken. Vackra runda linjer och väldiga muskler var dåtidens principer för en kompetent produkt. Skörden avgudas fortfarande av tiotusentals turister årligen. Gravplatserna för antika bilar har förvandlas till samhällets stora inkomstkälla och genererar de främsta besöksinkomsterna. Dessa vinster har också tyglat miljöaktivisternas krav på bärgning och nedläggning av verksamheterna. Men en nystart eller expansion av en sådan inrättning är helt förhindrad genom Miljövårdsverkets krav att återvinna en uttjänt personbil för återbruk.
Inte någon lovlig kyrkogård för rostiga bilar existerar nuförtiden i Tölö
Det finns några ihopsamlingsområden för avdankade fordonsvrak i Sverige. Men endast 2 är godkända av områdets miljöavdelning som permanenta bilkyrkogårdar för resenärer från Tölö. Dessa omtalade områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd förekommer många hundra modeller från början av 1900-talet och gästas av fler än 15 000 människor årligen. Fastän ett departements beslut om avlägsnande av alla bilar, har ett bygglov, som fortlöper trettio år till. Det är verkligen ett belägg på besöksverksamhetens betydelse för orten och värnas därför på yppersta sätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte innehaft samma assistans till inrättande av sevärdhet. Här startades en bildemontering under mitten av förra seklet. Försäljning av beg. bilreservdelar höll på till 1980-talet då skrotföretaget avvecklades. Vraken blev stående kvar efter viss tvångsförflyttning av bilar, som var placerade på annans egendom. Typ tusen skilda märken från mitten av 1900-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde fastigheten, tillät privat personer att vandra runt och betrakta de föråldrade klenoderna. Beklagligtvis har dessa vistelser inneburit minskade fordon. Särskilt har Vw bubblor varit lockande för plundrare. Endast dörrmattor har lämnats kvar. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Värmland skall ses som sevärdhet eller miljöförödelse har debatterats av miljödelegationen. Idag bedöms en utjänad bil, som klimatfarligt restprodukt. Men så förlegade fordonsvrak har självrensats och klimatbesvär har befriats från skog och mark.
Hot finns för förbjuden bilkyrkogård i Tölö
Ingen i Tölö kommer likväl att kunna se objekt från de mest kända illegala bilkyrkogårdarna. Den mest uppseende stället hittades på Sveriges största ö. I Tingstäde skyfflades ungefär 200 uttjänta bilar fram ur ett kärr. Marken hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade skyldigheten för handhavande och övervakning, då bilinnehavarna bestämde sig att dölja fordonet på detta finurliga vis. Och Värmland har det förekommit dolda dragplåster. Östra Sivbergs malmbrott lades ned och fylldes med vatten snabbt under 1920-talet. Där fann man ett 20-tal vrak. De äldsta är över 70 år gamla. Nuförtiden finner man helt andra illegitima bilkyrkogårdar fördelade i riket. Och det är överraskande hur illa dessa samlingsplatser är selekterade. Att observera sådana på vattenbevarade ställen utan övervakning av Länsstyrelsens är anmärkningsvärt. Det handlar glasklart om samlingsplatser. Bristen på åtgärder från ansvarig polis är närmast kass och uppmuntrar till många fuffens. En heder måste emellertid lämnas till Sveriges 2 i särklass förnämsta och lagenliga bilkyrkogårdar i Värmland och Småland.